Bron 2011-2018

Jag minns när jag såg första avsnittet av ”Bron” och störde mig på Sofia Helins skådespeleri. Det dröjde ett par avsnitt innan jag insåg att Helin (som tidigare varit mycket bra i framförallt Killinggängets ”Fyra nyanser av brunt” och Maria Bloms ”Masjävlar” och ”Nina Frisk”) gör sin bästa roll någonsin som polisen Saga Norén.

Hennes sätt att prata entonigt handlade inte om att hon haft svårt för att lära sig sitt manus utan att hon spelar en människa med en funktionsnedsättning (inget uttalat i serien men Sofia Helin har själv gått ut med att Saga har Aspergers syndrom och det blir uppenbart relativt snabbt). Jag och många med mig fick skämmas för vår hastiga slutsats. Saga Norén är numera en älskad TV-karaktär hos både kritiker och tittare, precis som Martin Rohde (spelad av Kim Bodnia, Danmarks Persbrandt). Saga och Martin är varandras motpoler: hon är strikt och hård, han är avslappnad och känslig, han gillar att skämta, hon förstår sig inte på ironi, han tänjer på gränserna om det behövs, hon är korrekt ned till varenda liten paragraf. 

Jag är glad och tacksam för att ”Bron” likt ”Homeland” och ”Brottet” vågar ha en kvinnlig huvudkaraktär som är inåtvänd och inte är till för att tillfredsställa sin omgivning. Saga är knepig, har inga nära relationer men är sjukt bra på sitt jobb – en roll som har tilldelats män i en evighet, inte minst inom krimgenren… På tal om ”Brottet” (en av mina absoluta favoritserier!) har den många beröringspunkter med ”Bron”. De har inte bara Danmark som ett gemensamt land utan Charlotte Sieling har regisserat ett flertal av seriernas avsnitt och båda har ett polispar där mannen är den ”mänskliga” (Kim Bodnias Martin Rodhe och Søren Mallings Jan Meyer) medan kvinnan är den fokuserade som går över lik (Sofia Helins Saga Norén och Sofie Gråbøls Sarah Lund). 

Även om säsong två höll en väldigt hög nivå är den inte lika jämn och tät som första säsongen. Den presenterar lite väl många sidospår med tänkbara mördare som beter sig misstänksamt för att sedan, utan någon större förklaring, inte ha någon som helst betydelse för fallet. Det är också något som är till seriens fördel för det blir aldrig förutsägbart, under ett avsnitt tror man sig ha det ganska klart för sig åt vilket håll serien rör sig men sedan vänds allt upp och ner. Säsongerna påminner i sin premiss ganska mycket om varandra, båda har gärningsmän som har sociala och politiska motiv med djävulska hämndplaner. Säsong tre är ännu mörkare än sina föregångare, åtminstone när det kommer till Saga som står inför nya svårigheter när hennes förflutna gör sig påmint, hennes mamma i Ann Petréns gestaltning gör entré och det blir en fördjupning i systerns död.

”Bron” är en enormt skickligt skriven kriminalthriller med massor av nagelbitarspänning och vändningar men det är karaktärerna Saga och Martin och deras relation som är signifikant för serien och som gör att den har det där lilla extra. Och blivit en världssuccé. Jag har inte sett så intressanta karaktärer i svenska polisdeckare sedan Mikael Marcimains ”Graven”, ”Morden” och ”Lasermannen”.

Relationen mellan Martin och Saga utvecklas under seriens gång och trots deras olikheter växer deras känslor gentemot varandra allt starkare, känslor som respekt och förståelse. Båda säsongerna avslutas på ett majestätiskt sätt med rafflande upplösningar av fallen (nåja, ett någorlunda öppet slut av säsong två) men det är just relationen mellan Saga och Martin som är i fokus även i finalavsnitten. Vad händer då med serien när man tar bort en av dessa parter? Jo, tack vare fantastiska Rosenfeldt med manuskollegor behövde man aldrig vara rolig. Sagas nya kollega Henrik växer under seriens gång och det dröjer bara några avsnitt innan det slutar skava att Martin inte längre är med i serien. Relationen mellan Saga och Henrik är precis så respektfull och fin som den mellan Saga och Martin var och det är sorgligt starkt hur mycket de båda behöver varandra. Vilken ersättare!

Seriens övriga karaktärer blir bara bifigurer i periferin men persongalleriet är ändå fyllt av karaktärer som gör avtryck, exempelvis chefen Hans Petterson (spelad av underskattade Dan Malmberg) som är väldigt sympatisk och uppskattar Saga för den hon verkligen är. I säsong två är det framförallt en person som sticker ut, Tova Magnusson i rollen som Victoria, en sval och döende verkställande direktör för Medisonus, och säsong tre är fylld av vassa bifigurer, inte minst Louise Peterhoff som stalkern Annika. Egentligen har alla kvinnor i ”Bron” typiska mansroller medan männen är de känsliga och osäkra, egenskaper som annars brukar tillskrivas kvinnor. Bara det gör serien originell. Femman hänger i luften under säsong ett och två och i den fantastiska (och nattsvarta) finalavslutningen av säsong tre är det inte längre något snack, den är här!