Pitch Perfect 2012

Välkomna till Nerd-ville! Man kan säga att "Pitch Perfect" målar in sig ett trovärdighets-hörn redan från början genom att låta handlingen utspela sig kring rivaliserande a cappella-gäng. Det går helt enkelt inte att hålla sig för skratt när man ska försöka köpa att skolans coolingar är en grupp fjunfejade och skönsjungande gossar i matchande kavajer - killar som i de flesta andra collegefilmer blir förnedrade i lunchkafeterian och får matbrickan tippad i knät av de sportiga jocksen.

Men låt oss bortse från detta och utgå ifrån filmens (som alltid) påhittade verklighet. Beca (Anna Kendrick) blir på sin första dag på skolan uppraggad av den desperata tjej-acapellagruppen - de behöver medlemmar! Och trots att Beca förstås är för alternativ, med sina svarta kläder, piercingar och planerade karriär som DJ, för att kunna tänka sig att lalla sånger utan instrument så kommer hennes pappa passande till undsättning för filmens fortskridande genom att tvinga henne att skaffa vänner istället för att vara en sån enstöring.

Beca går alltså med i kören vars viktigaste mål är att slå skolans tuffa killgrupp som vinner alla tävlingar. Problemet är att tjejerna "The Barden Bellas" styrs med järnhand av Aubrey (Anna Camp - "Niceville") som är av uppfattningen att segern kommer om de bara fortsätter att perfektera sin version av Ace of Base "The Sign", komplett med synkroniserad dans iklädda flygvärdinnekostymer. Beca hamnar förstås i rollen som den som måste revolutionera tjejernas framfträdande med sin mer eklektiska musiksmak. Men det blir ingen lätt match.

"Pitch Perfect" skulle med sin uppenbart udda upplägg kunna funka om den varit tydligare i sin självdrift. Och visst finns det toner av ironi - just Ace of Base-valet är kanske det mest solklara - men stunderna är alltför långa när filmen på allvar vill att vi ska tro på att Beca hör hemma med "babyface-Jesse" vars enda bidrag till romansen är att han lär henne att titta på film. Eller att hon överhuvudtaget skulle gå med på att framträda med The Bellas efter att de om och om igen visar upp sin ospännande och på gränsen till pinsamma tolking av svensk 90-talspop.

Beca är helt enkelt en för svag och ointressant karaktär för att driva den här filmen, och inte oväntat spelad av någon som Kendrick som än så länge inte har vad som krävs för att axla en huvudroll. Och då spelar det ingen roll hur många roliga tjockisar man slänger in i birollerna.

Men trots att Rebel Wilson (som känns igen som brittiska rumskompisen som kastade ut Annie i "Bridesmaids") har blivit fantasilöst type-castad som fettot som hämningslöst vågar släppa loss (ja, vi såg även detta senast i "Bridesmaids") så är hon den som leverar den mesta av humorn. Filmens producent Elizabeth Banks som även spelar a capella-kommentator står för resten.

De andra stereotyperna - som t.ex. tystlåtna asiaten eller nymfon - är det sämre ställt med. Och när det gäller den lesbiska studenten som misstas för kille och senare konstant försöker tafsa tjejkompisarna på brösten, så är det inte bara trist utan faktiskt direkt stötande.

Men filmen lyckas ändå ge a cappella en plats på kartan och gör musikgenren hetare än den någonsin varit, precis som "Bring it On" gjorde med cheerleading. Många av numren är både välproducerade och välarrangerade även om resultaten är mer på nivå med riktigt medryckande pojkband snarare än talangfulla musiker som kan ge en gåshud. Med undantag för inmixandet av Simple Minds "Don't You" - det måste jag erkänna var riktigt snyggt, rent musikaliskt alltså. Den romantiska gesten sången står för klarar jag mig utan.

Men så mycket mer tycker jag inte man ska avkräva från en collegerulle. De lyckas väldigt sällan vinna någon respekt på djupet, men det är inte heller något de försöker med.