The Newsroom 2012-2014

Jeff Daniels är en av de människor som jag skrattade allra mest åt som barn. Han, Jim Carrey och Peter Haber ("Sunes jul" är fortfarande sjukt kul...) på delad förstaplats. "Dum & dummare" var verkligen en av mina favoritfilmer (host host) och jag har skrattat mycket åt Lloyd och Harry. Det dröjde några år innan jag insåg att den där Jeff Daniels är så mycket mer än ett komiskt geni, precis som sin motspelare Carrey är han snarare ännu bättre i de seriösa rollerna och har blivit lite av en favoritskådespelare hos mig.

På Emmygalan 2013 prisades han för rollen som nyhetsankaren Will McAvoy i "The Newsroom" och många blev förvånade att han vann framför förhandsfavoriter som Bryan Cranston, Jon Hamm och Kevin Spacey. Serien påminner en hel del om "House", dels för den rappa dialogen som är fylld av cynism och dels för att Hugh Laurie är bättre än sin serie vilket även Jeff Daniels är.  

"The Newsroom", vars upphovsman är Aaron Sorkin ("Vita huset", "Studio 60 on Sunset Strip", "The Social Network", "Sports Night"), handlar om en nyhetsredaktion för den fiktiva TV-kanalen ACN där Will McAvoy är den ikoniska nyhetsankaren för nyhetsprogrammet "News Night". Första avsnittet är magnifikt, framförallt öppningsscenen då Will håller ett brandtal om varför USA inte längre är världens bästa land. Efter sitt kontroversiella utspel tvingas han till några veckors semester. När han kommer tillbaka finner han sin redaktion utbytt och sin producent ersatt av en gammal exflickvän - krigskorrespondenten och proffsproducenten MacKenzie McHale (Emily Mortimer). Den nya redaktionen, med Will i spetsen, bestämmer sig för att omdefiniera hur man bör rapportera nyheter, de bestämmer sig för att skapa sann och orädd journalistik och föra ett krig mot den mediekultur som premierar pengar och höga tittarsiffror före kvalitet.

Serien tar upp autentiska aktuella nyheter som arabiska våren, presidentvalet när Obama blev återvald, Osama bin Ladens avrättning och Fukushima-katastrofen. Det bra med den vinkeln är att serien får ett mervärde som man inte hade fått om det varit helfiction. Den naturliga dramatiken som finns på en TV-redaktion med deadlines och jakten på nyheter försvinner dock när vi redan på förhand vet hur nyheterna ser ut och hur de kommer att utvecklas. Vi får istället se hur redaktionen tacklar nyheterna och slutresultatet. Det är kul att få tillträde bakom kulisserna på en TV-redaktion och känna atmosfären men inte lika kul att se sändningarna för de är aningen tråkiga och repetitiva. Det blir lite av ett antiklimax varje gång när programmet de producerar känns tomt, enformigt och alltid resulterar i att Will sitter och tillrättavisar bångstyriga gäster i direktsändning. Det är dock inte redaktionens mål att göra roliga och personliga nyheter, de ska som MacKenzie säger inte göra "bra TV" utan förmedla nyheter.

Precis som Sorkins tidigare filmer och serier är handlingen aktuell och dialogen smart, snabb, rolig och hetsig. Sorkin har alltid gillat screwballkomedier som kännetecknas av bland annat dråpliga situationer och snabbt replikskifte, ofta med väldigt smarta och roliga kommentarer som inte sällan fälls av Katherine Hepburn, Cary Grant och Clark Gable. Det lyckas verkligen serien med även om den ibland känns mer farsaktig än parodiskt vitsig. Ett annat kännetecken är att romantik uppstår mellan två personer som i början inte alls tål varandra, men som uppenbart skulle passa ihop.

Detta används för att driva historien framåt, det blir ett spänningsmoment för publiken som vill att personerna ska få ihop det. Problemet är att Sorkin har proppat serien med relationsdramer där de flesta är direkt ointressanta och man inte direkt bryr sig om personerna blir tillsammans eller inte. Detta gäller särskilt relationen mellan Jim Harper (John Gallagher Jr.) och Maggie Jordan (Alison Pill), den senare är för övrigt seriens jobbigaste karaktär. Även om kemin mellan Will och MacKenzie verkligen finns där blir det ibland lite tjatigt när de gamla exen gapar och skriker till varandra (med en kärleksfull ton) och varje sådan scen slutar med att någon går ut ur rummet med en rapp kommentar.

Jeff Daniels må vara seriens största och bästa karaktär men det finns flera ur ensemblen som är värda att nämnas, exempelvis Sam Waterston (varit med i många kvalitetsrullar sedan 60-talet, han spelar bland annat Nick Carraway i "The Great Gatsby" från 1974) i rollen som chefen Charles Skinner. Han och Will har några av seriens allra roligaste scener tillsammans. Olivia Munn har även hon en stor komisk tajming i sin roll som ekonomiprogramledaren Sloan Sabbith. Jag tror hon kan bli en komedienne att räkna med i framtiden, hon har tidigare visat sin skicklighet i Sarah Jessica Parker-filmen " I Don't Know How She Does It" där hon spelar en känslolös assistent (inte helt olik rollen som Sloan). Jag vill även lyfta fram tre riktigt tunga skådespelerskor i de återkommande rollerna som verkligen gör serien desto intressantare; Hope Davis (som skvallerjournalisten Nina Howard), Marcia Gay Harden (som juristen Rebecca Halliday) och framförallt en fenomenal Jane Fonda (som Leona Lansing, VD för AWM, moderföretaget till ACN).

Serien har fått en del kritik för att vara pompös, moralistisk och pretentiös, vilket den ibland också är. Redan i vinjetten syns den legendariska TV-journalisten Walter Cronkite (som bland annat rapporterat om mordet på president Kennedy, månlandningen, Vietnamkriget och Watergate-affären) till tonerna av sentimentala stråkar. Detta är, precis som serien i sin helhet, en vinkning till att nyheter presentades på ett annorlunda och bättre sätt förr. När exempelvis Will får reda på att han har en blogg skriker han i ren fasa. Twitter, bloggar och annan kommersiell journalistik fnyser samtliga på redaktionen föraktfullt åt. Sorkin har porträtterat sina reportrar som hyperintelligenta varelser och de ser sig själva som Gud med världens viktigaste jobb. Få yrkesroller är lika omgärdade av romantiska föreställningar som journalistens och om man skulle beskriva "The Newsroom" med ett ord är det just journalistromantik.

Det tråkiga med Sorkins ointresse för ny teknik är att serien inte diskuterar journalistikens nya villkor, istället konstaterar den jämt och ständigt: det var bättre förr... Ett talande exempel på konservatismen är när en reporter, som har fått fri tillgång till mötesrum och följt arbetet runt nyhetsdesken under en längre tid, ger sin dom till redaktionen. Redaktionen sågas längs fotknölarna och framställs som elitistiskt enögda liberaler. Reportern skriver att de anser sig för fina för publikfriande rapportering om spektakulära rättegångar och att de hellre väljer att anta magisterrollen.

Det är just det som är problemet, ibland är serien så mån om att förmana istället för att ge oss smart, rolig och ärlig underhållning. Det är besynnerligt att det är Aaron Sorkin som har skrivit manuset till en film om Facebook ("The Social Network") när han verkar avsky internet mer än något annat. Men det här att vara nostalgisk och hålla kvar vid det gamla är kanske inte alltid helt fel när det fungerar som ett finfint tidsfördriv, vi ser ju fram emot "Dum & dummare 2", eller hur?