Hot Summer Nights 2018

Filmen gjordes strax innan Timothée Chalamet fick sitt genombrott i ”Call Me by Your Name” (2017) och redan här märks hans obestridliga begåvning.

Chalamet spelar unge Daniel, som sommaren 1991 motvilligt skickas till sin moster i Cape Cod. Inte långt senare träffar den introverte tonåringen den avsevärt mycket tuffare knarklangaren Hunter Strawberry. De två blir vänner och inleder snart ett lukrativt samarbete på den vackra och varma solkusten. Allt går till synes som på räls, tills de väcker nyfikenhet hos några större spelare i branschen. I samma veva förälskar sig Daniel i Hunters lillasyster McKayla, vilket sätter vänskapsrelationen på prov.

”Hot Summer Nights” är ett visuellt sprakande potpurri av neonljus, snabba klipp och häftiga kameraåkningar. Mina ögon trivs alldeles utomordentligt av att titta på de snygga slow motion-tagningarna som varvas med plötsliga inzoomningar på uttrycksfulla anleten. Scenerna ackompanjeras dessutom av otroligt sköna och trallvänliga låtar från 50- och 60-talen. Något som blir extra intressant eftersom filmen utspelas på 90-talet, men ser ut att vara från 80-talet. Till stil och stämning påminner denna om flera andra filmer, och särskilt värdesätter jag de subtila likheterna med även Nicolas Winding Refns ”Drive” från 2011.

Det är ett väldigt högt tempo och drivet framåt är konstant. Samtidigt är det tyvärr också just tempot som sätter några käppar i hjulen. Framförallt i början är det lite väl snabba puckar. Relationer etableras i ett nafs och jag får till exempel aldrig riktigt grepp om huvudpersonens plötsligt ändrade intentioner. Jag hinner inte med och har därför svårt att helhjärtat känna med och tro på det jag ser. Tempot driver på handlingen, men är samtidigt helt enkelt för inkonsekvent vad gäller utvecklingen av karaktärer och en del annat.

Detta är regissören och manusförfattaren Elijah Bunyms första film och jag hoppas han kommer göra fler. Han har en uppenbar passion för film, vilket märks av de många pastischerna, och jag uppskattar den verkligen. Möjligen snubblar han ibland på sina egna ambitioner och lyckas inte riktigt få till exakt allt. Dock är han samtidigt, utan tvekan, en regissör som får det bästa ur sin ensemble. För det är väldigt välspelat och samtliga unga talanger gör sitt yttersta och övertygar också när manuset inte gör det. Chalamet är som sagt en stjärna redan här. Men även Alex Roe som Hunter och inte minst den magiska Maika Monroe som McKayla, lyser ikapp med honom.

Trots rätt lång speltid och det faktum att det inte finns tillräckligt med intrig att fylla ut den, är ”Hot Summer Nights” aldrig tråkig. Den har brister i berättandet, men dessa döljs väl av de innovativa visuella valen och den fantastiska musiken. Jag tänker helt enkelt inte alls på att något felar under tiden jag ser filmen, utan tycker att den istället är väldigt underhållande och absolut sevärd.