Honey Boy 2019

Shia LaBeouf är en skådespelare, performance artist och filmskapare, men det känns som om han mest är känd för att vara en konstig, memevänlig person. Ni vet, han som hade en papperspåse med texten ”I’m not famous anymore” över huvudet när han gick på Berlins Filmfestival, som inspirerade Rob Cantors mästerverk ”Shia LaBeouf” och som gav ett aggressivt pep-talk framför en greenscreen.

Nu har han alltså skrivit en spelfilm om sitt eget liv, men har överraskande nog lämnat över regin till Alma Har’el som tidigare är mest känd sina dokumentärer (varav LaBeouf producerat en). 

Efter att flera gånger varit i klammeri med rättvisan på grund av vad som verkar vara en blandning av alkoholism, drogmissbruk och oförmåga att kontrollera sin ilska, checkade LaBeouf in på rehab. Under tiden där skrev han manuset till ”Honey Boy” som en del av sin terapi. Han spelar dock inte sig själv, utan sin pappa, så där har du ett hett tips om du har en psykologiuppsats att skriva.

Otis (Lucas Hedges) är på rehab när han tvingas konfrontera minnena från uppväxten. 12-åriga Otis (Noah Jupe, känd från bland annat ”A Quiet Place”) är en barnskådespelare som bor med sin pappa (LaBeouf) i ett sunkigt motell. Relationen till hans pappa är mycket turbulent. Fadern är en före detta soldat i Vietnamkriget och nykter(-ish) missbrukare som inte kan inte erbjuda någon form av trygghet: han har lätt till ilska och trycker hela tiden ner sin son.

”Honey Boy” en fantastisk film, framför allt i hur komplext den fångar ett barn fast i en hemsk situation med någon som han trots allt älskar. Regissör Har'el fångar en känsla som är både drömsk och dokumentär, som känns igen från hennes utmärkta tidigare film "Bombay Beach."

 

LaBeouf gör sitt livs roll som sin egen pappa, men även Jupe stärker sin position i att vara en av vår tids främsta barnskådespelare. Den svagaste länken är Lucas Hedges som vuxna Otis – han är inte direkt dålig, och försöker verkligen tappert, han är bara omgiven av folk med mer talang. Hedges har varit med i några av de senaste årens mest hyllade filmer (”Manchester by the Sea”, ”Lady Bird” och ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”) och det faktum att han är den svagaste länken har tyvärr blivit något av ett tema.

Men trots det är ”Honey Boy” en hudlös, gripande film som i scenerna mellan unga Otis och hans pappa sprakar av den labila energi som är något av LaBeoufs signum.