Mandy 2018

Känslan när eftertexterna till ”Mandy” helt tyst rullar på bioduken är att du nyss kommit ut ur en torktumlare. Panos Cosmatos film är som att bli överkörd av bulldozer som attackerar samtliga sinnen. Därför kan det vara lite synd att den här säregna filmen inte får svensk biopremiär. Upplevelsen gör sig nog bäst på stor duk och med högt ljud.

Handlingen kretsar kring Red (Cage) och Mandy (Angela Riseborough) som bor i ett hus med stora fönster i ett stort skogsområde. De lever i harmoni i ett tidigt 1980-tal. Mandy drömmer sig gärna bort i blodiga berättelser, något som är en föraning om det som komma skall. En dag får nämligen en ledare för en galen sekt (Linus Roache) syn på henne, vilket sätter i gång ett makabert händelseförlopp som slutar i en absurd och drogfärgad orgie i hämnd och ond bråd död.

”Mandy” är vid första intrycket en otroligt stämningsfull och vacker film. Den kanske inte funkar för alla, men kombinationen av de överexponerade bilderna, den elektroniskt hemsökta musiken och det fruktansvärt otäcka ljudet är helt förtrollande. Den täta stämningen gör att man tänker på filmer som ”Drive” och ”Darkly Noon”.

Någonstans halvvägs byter filmen ton och öser i stället på med överdrivet humoristiska actionscener, något som till viss del känns lite malplace efter en så stark inledning. Och det är antagligen där det största problemet med ”Mandy” finns. De som förväntar sig en våldsam genrefilm kommer knappast att bli besvikna, men frågan är om de orkar vänta i över en timma på godsakerna. Och de som blivit förförda av den psykadeliska inledningen får i stället ett abrupt och högljutt uppvaknande av alla blodbad.

Övergången från tragedi till hämnd ligger också farligt nära lyteskomik, men har man ett öppet sinne kan man förlåta det mesta. Inte minst för att Nicolas Cage verkligen ger sitt allt i en av sina mest galna roller hittills.

”Mandy” är en film som det är svårt att vara likgiltig inför. Tekniskt sett är den helt fantastisk och några av målningarna som dyker upp samt musiken av avlidne Jóhann Jóhannsson från Island, förtjänar extra applåder. Som helhet lyckas Cosmatos inte riktigt balansera rätt hela vägen, men precis som för de nedknarkade karaktärerna i filmen så är det märkligt svårt att minnas hur mycket det egentligen stör en.

En sällsynt svår film att sätta betyg på. ”Mandy” går både att älska och att hata samtidigt. Vilket också ligger helt rätt i filmens tematik. Se på egen risk att bli förförd, förfärad och förvirrad.