Infinity Pool 2023

Brandon Cronenberg följer i sin fars fotspår med body-horror-sci-fi-filmen ”Infinity Pool”. På en påhittad exotisk ö njuter paret Em och James (Alexander Skarsgård) av en all-inclusive tillvaro skyddade från lokalbefolkningen med höga stängsel och taggtråd.

 

Premissen med en lockande och solig semestermiljö, i kontrast till den svarta-hålet-skräck som väntar, är en riktig skräckklassiker. Redan med första scenen snurrar kameran symboliskt runt, runt för att stämma av skevheten. Men det är inte förrän James möter blonda Gabi (Mia Goth), en beundrare av hans författarskap, som intrigen tätnar. Och hennes lockrop för honom snart in i en sadistisk turistkultur kantat av absurt våld och ejakulationer. Rakt ner till självdestruktivitetens imploderande kärna.

 

Vid en första anblick skulle detta kunna vara ett verk signerat Ruben Östlund. Känslan för det nattsvart humoristiska framförandet av den rike mannens naiva blick på omvärlden genomsyrar berättelsen. Gabi refererar till lokalbefolkningen som ”melodramatisk” och benämner dem ”babianer”.

 

En middag på resortens restaurang beskrivs som ”multikulturell” och en nerv av konstant (själv)kritik mot exploaterande av den andres seder och vanor följer genom hela filmen. Som då James skojar bort sin frus oro inför att röra sig utanför grindarna med att de i värsta fall kan råka ut för ett ”terapeutiskt rån”. Ett uttryck för den vite mannens leda.

 

I mycket är allt detta välgjort, men också väldigt gjort förut. Det är inte förrän Cronenberg avslöjar sin twist som berättelsen går från att med disharmoniska stråkar och övervåld enkom försätta mig i en orubblig obehagskänsla, till att också väcka min nyfikenhet.

 

Destinationen för James resa är nämligen både mycket briljant och fruktansvärt onödig. Den kan ses som en vit mans missförståelse av innebörden av egodöd, eller som en exakt skildring av maxad självdestruktivitet. Den vita mannens pånyttfödelse. Kanske Brandons själv. Ett utforskande och ett utsugande av tusenårig spirituell visdom. På ytan ett verktyg för att upprätthålla turismen på ön, men självklart med en mångbottnad symbolisk grund. Detta sammantaget med en rad arthouse-troper som orgier, kalejdoskop-effekter, blinkande tillbakablickar och nakna kvinnor som dansar konstigt i neonljus vet jag inte om jag avskyr den eller finner den märkligt intrikat. 

 

De båda kvinnorna saknar också helt personlighet, där den ena representerar den klassiska horan, och den andra "den som får män att känna sig svaga”. Alexander Skarsgård spelar däremot den introverta och inspirationslösa kreatören James med finess. Och jag slungas delvis tillbaka till hans roll i "True Blood".

 

Filmen upplevs som ett utforskande av Cronenbergs självupplevda kultur och ett skarpt ifrågasättande av denna. Att han liksom många andra skapare hoppat på trenden av andligt utforskande är föga förvånande då mindfullness och yoga idag är lika vanligt som aerobics och cigg under köksfläkten var på 80-talet. Och det behövs.

 

Likväl försvinner den skarpa klimaxen i en bottenlös pool av vålds- och konstklichéer. I explicita scener som inzoomning på James ejakulerande kuk och erigerande könsorgan. Vilka säkert lär chocka publiken och tillfredsställa ett och annat fan, men vari ligger kontrasterna? Känslan av självhat som påbörjade James resa, är också den som avslutar den. Och en liten del av mig kan inte låta bli att undra om världen verkligen behöver fler berättelser om vita mäns självdestruktiva pånyttfödelse. Och se mer "oväntade" spermasprut.