Star Trek: Strange New Worlds 2022-

Efter en del ambitiösa avstickare i mytologin (och formen, för den delen) i de senaste filmerna och serierna, vissa mer lyckade än andra, tar "Star Trek: Strange New Worlds" oss tillbaka till konceptets välbekanta grundbultar. Det må vara titelns "märkliga nya världar" som utforskas men det finns ingen tvekan om att det görs på ett för franchisen traditionellt och beprövat sätt.

 

Berättelsen kretsar därför kring den hyperkompetenta besättningen på rymdskeppet U.S.S. Enterprise, ledd av kapten Christopher Pike (Anson Mount). Drygt tio år före händelserna i "Star Trek: The Original Series" (1966-1969) kartlägger de nya världar och kulturer ute i djupaste rymden och tampas med allt från hoppfull diplomati och politiskt rävspel till riskfyllda räddningsuppdrag och fullskaliga strider. Detta samtidigt som Pike plågas allt mer av tanken på ett fruktansvärt öde som han på grund av en traumatisk inblick i framtiden vet att han går till mötes. Bekanta karaktärer som Spock (Ethan Peck), Nyota Uhura (Celia Rose Gooding), Christine Chapel (Jess Bush) och "Number One" (Rebecca Romijn) dyker också upp. 

 

Pikes framtid är en av de sömlöst invävda röda trådar som löper genom hela säsongen men likt originalserien har "Strange New Worlds" primärt en "veckans äventyr"-struktur med väldigt tydlig episodisk indelning. Varje avsnitt introducerar nya världar, nya karaktärer och nya problem, vilket också ger en viss variation i kvalitet - från wannabe-shakespeariansk pajighet i "The Elysian Kingdom" till den episka finalfulträffen "A Quality of Mercy".

 

Oavsett nivå på veckans story håller hela ramverket kring säsongen en otroligt hög klass. Skådespeleriet är genomgående elektriskt, särskilt från den ändlöst karismatiska och sympatiska Anson Mount (som borde vara en global megastjärna vid det här laget) och Ethan Peck som ger oss den bästa Spock-versionen hittills (stäm mig, trekkies!). Han utstrålar både den kalkylerande intelligens som karaktären är känd för men också en fysisk styrka och nedtryckt vrede som Leonard Nimoy och Zachary Quinto bara snuddade vid i sina tolkningar. Även Jess Bush och Celia Rose Gooding är fantastiska på sina egna håll men allra mest imponerande är hur balanserad och ljuvlig den övergripande dynamiken i hela casten känns. Det finns inte en enda svag länk och alla känns trovärdiga som en del av ett sammansvetsat team i yttre rymdens mörker. 

 

Serien lyckas även få till den där riktigt maffiga filmiska känslan som kännertecknar rymdopera av den bästa sorten, något som en viss annan rymdfranchise (som nu för tiden främst spelas in i en LED-grotta, vilket märks) har tappat greppet om på sistone. Varje krona i "Strange New Worlds"-budgeten syns i bild och den ambitiösa scenografin smälter samman fint med de hisnande vfx-exteriörerna. Det strösslas inte direkt med actionscener, men när de väl kommer imponeras jag av hantverket och kreativiteten. 

 

Så trots en del ojämnheter från avsnitt till avsnitt är "Star Trek: Strange New Worlds" en skinande nytändning för en scifi-saga som har haft fler dippar än toppar på den här sidan millenieskiftet. Underhållningsnivån är skyhög, äventyren är oemotståndliga och lutningen mot varm optimism och utopiska idéer kunde inte vara mer välbehövlig i en genre där det kryllar av tunga dystopier. Den som söker lagom lättsamt rymdmys i toppklass kommer inte bli besviken.