Nomadland 2020

Oscarsgalan står inför dörren senare denna månad. Jag har därav börjat att plöja igenom det som finns att streama i de nominerade kategorierna. Men en biopremiär blev det i alla fall så att jag hann med att se filmen innan galan. Det blev filmen “Nomadland” som jag nu ska förmedla mina åsikter kring med denna filmrecension. Men först lite om handlingen. Fern (Frances McDormand), en kvinna som efter den ekonomiska kollapsen i den lilla staden på Nevadas landsbygd, packar sin bil och ger sig ut på vägarna för att upptäcka livet utanför det konventionella samhället, som en modern nomad. I filmen träffar vi verklighetens nomader, Linda May, Swankie och Bob Wells som blir Ferns mentorer och vänner under hennes utforskning av det vida landskapet i västra USA. Att så få filmer når bioduken under denna långa pandemiperiod är tragiskt. Utbudet blir inte så stort. Men och andra sidan når sådana här lite smalare filmer ut. Som man i vanliga fall tänker så kände jag en tvekan kring om jag skulle gå och se “Nomadland” på bio men sedan släpptes årets Oscarsnomineringar och “Nomadland” var en av de få nominerade filmer som har nått Sverige med en biopremiär. Så jag ändrade mig och såg filmen på bio till slut och det ångrar jag verkligen inte att jag gjorde. I filmen får vi följa Fern (lysande spelad av Frances McDormand) som närmar sig pensionsåldern. Fern är en änka som har mist sin man i cancer. Kort därefter miste hon även en hel stad då gruvan som var stadens levebröd lades ner och befolkningen valde att flytta därifrån. Fern bestämmer sig för att köpa en husbil och bosätta sig i närheten av postorderföretaget Amazon där hon har ett fått ett jobb. Men det jobbet visar sig vara kortsiktigt och ger därmed ingen permanent försörjning. Då ger Fern sig ut på vägarna som en sann amerikansk nomad som väljer en plats utanför samhället. Hon verkar vara en hårdhudad människa som inte ger efter för sentimentalitet, men någonstans innanför det hårda skalet finns en sorg att hantera och det gör hon genom att ge sig iväg med husbilen för att samtidigt söka frihet och det hon tror sig sakna i sitt något inrutade liv. Till en början vill hon som hon säger jag göra rätt för sig och vara till någon nytta i samhället. Den planen ändras radikalt när hon möter riktiga nomader ute på vägarna som spelas av riktiga nomader. Hon tar till sig dessa människors livhistorier och inspireras av dem. Den där frihetskänslan sätter sig så hårt att hon inte längre kan tänka sig ett liv i ett hus. Tidigt i filmen får hon frågan av en yngre släkting där det frågas om det stämmer att hon är hemlös. “Jag är inte hemlös, jag är huslös. Det är inte samma sak.”. Med denna inställning och en utveckling av kärleken till det fria livet får vi följa en historia med verklighetsbaserade förankringar efter en litterär förlaga. Det är mycket svårt inte bli tagen av de levnadsöden som de riktiga nomaderna berättar. Särskilt en äldre dam som heter Swankie som berättar att hon har cancer som har spridit sig till hjärnan. Hon berättar om sitt livs största ögonblick då hon kände att hon hade kunnat dö där och nu. Det var när hon befann sig på en plats omgiven av svalbon, nykläckta svalor som flög omkring efter att deras äggskal trillade ner ifrån boet och landade på vattenytan. Man får en klump i bröstet och känner igen sig i det hon berättar. Själv söker jag också de där ögonblicken och det känns som att jag saknar något. Jag vill gärna också hitta en annan verklighet och leva i min lilla bubbla ibland. Så historien som skildras griper verkligen tag och den kryddas med ett vackert foto och väldigt vackra miljöer med solnedgångar över åtskilliga ökenlandskap. Kameran missar inte något under filmens gång och den filmar väldigt många close up vinklar på filmens karaktärer så att man inte missar ett enda känslouttryck i deras ansikten. Sammanfattningsvis är filmen “Nomadland” en väldigt fin film med ett fint budskap om hitta sig själv ute på vägarna och att samtidigt hitta en gemenskap och social tillhörighet utanför samhällets inrutade bojor. Det skänker en extra realism att de enda i filmen som faktiskt är Hollywood skådisar är Frances McDormand och par skådisar till. De övriga är verkliga människor som faktiskt lever riktiga nomadliv. Om man inte bli tagen av den här fina filmen så skulle man kunna säga att man är ganska känslokall. Jag hoppas att filmen tar hem i alla fall några av de 6 Oscarsstatyetter som den är nominerad till. 5/5 är mitt betyg till detta hjärtvärmande mästerverk.