True Detective 2014-

Då de gamla vännerna Woody Harrelson och Matthew McConaughey återigen slår sina påsar ihop skapas någonting som verkligen är värdigt innebörden av ordet magi. Nu tycker jag visserligen att så gott som varenda liten aspekt av serien förtjänar att trängas i samma mening som ordet magi. Det är dock något alldeles extra med dessa två huvudrollsinnehavare, deras karaktärer och den underbara kemi som uppstår dem sinsemellan.

Ja, eller i vissa delar, hur än märkligt det låter, bristen på den. Detta är nämligen inte någon vanlig, lättsam "buddy cop"-serie med glimten i ögat där två snutar trilskar och tramsar med varandra. Icke, långt ifrån. Då man väl sitter och ser på serien måste jag säga att det verkligen är förbaskat svårt att föreställa sig att dessa tu (Woody & Matthew) är riktigt nära och kära vänner i verkligheten, så pass övertygande är de i sina bittra, trasiga och mörka samt rivaliserande roller. Det är knappast varje dag man stöter på ett polispar av denna natur, vare sig det gäller film eller TV-serier, detta är naturligtvis oerhört befriande och välkommet. Här har manusförfattaren, TV-seriedebutanten Nic Pizzolatto, inte försökt manipulera eller flörta med TV-publiken, tvärtom, här råder det en nästan skrämmande avskalad, karg och rå stämning. Speciellt mellan huvudkaraktärsduon Rustin "Rust" Cohle (McConaughey) och Martin Hart (Harrelson). Vågat? Ja absolut, jag kan dock förstå honom då han arbetar utifrån ett sådant här fantastiskt jäkla bra manus, han har helt enkelt trott på det han skapat och inte låtit sig vika en tum. Pizzolatto lär definitivt bli ett namn att räkna med i fortsättningen.

En annan herre som förtjänar hinkvis med beröm är regissören Cary Fukunaga ("Sin Nobre") som aldrig heller kompromissar. En thrillerälskare som undertecknad blir ju så klart helt betuttad, det är David Fincher-nivå och nu snackar jag om den allra högsta Fincher-nivån där filmer som "Seven" och "Zodiac" guppar, Fukunaga har aldrig varit bättre. Fotot är bland det bästa jag sett i en TV-serie, det är dock inte några direkt vackra och färgrika bilder som levereras, det är mer dess raka motsats; gråa, slitna, obekväma och ibland nästan gotiska. Detta passar dock seriens karaktärer och teman alldeles perfekt. Jag tror jag aldrig sett självaste Mardi Gras-staten Louisiana speglas så pass grå och kall som den presenteras i "True Detective". Med detta sagt, gör er beredda på ett mycket grått och påtagligt foto ifall ni tänker se serien, vilket jag självklart varmt rekommenderar er att göra.

Jag råder inte endast alla TV-seriefanatiker att ta sig an serien, även alla ni stora filmfantaster bör genast ta er en titt på denna. "True Detective" är nämligen sprängfylld av godis till och med för den mest kräsne cineasten. Den enorma detaljrikedomen, de långa tagningarna, det magiska fotot, de djupa samt invecklade karaktärerna, det engagerande och ibland även chockerande berättandet tar serien till så pass höga nivåer att jag vågar påstå att den sparkar vilken storfilm som helst i arslet, speciellt dagens filmutbud. Jag har väntat på "True Detective" i över två år och alltid trott på den. Att den skulle leverera med sådant pass råge som den faktiskt gjorde hade jag dock aldrig ens vågat drömma om.

I "True Detective" kastas vi som tittare fram och tillbaka i tiden mellan 1995 och 2012. Fokus ligger på ett blodigt ritualmord på en prostituerad vid namn Dora Kelly Lange, vilket skedde just 1995 i södra Louisiana. Ett fall som de båda poliserna Rust Cohle och Martin Hart jobbade med och som de båda sedan länge trodde var löst och glömt. I pilotavsnittet kallas dock de båda poliserna in till separata förhör rörandes utredningen kring det gamla mordet, någon färsk och liknande tragedi har uppenbarligen uppdagas. Det är också just dessa förhörsrum som fungerar som seriens bas och centrum. Det är nämligen i och kring dessa förhör mångt och mycket av seriens handling föds, ur Cohles och Harts historier rörande fallet. Nu kanske detta låter både diffust, krångligt och till och med lite tråkigt, men låt då er inte luras av min oförmåga att fånga ert intresse. Det hela är otroligt spännande och så skickligt berättat och utfört. Jag önskar jag kunde berätta mer kring själva handlingen för att eventuellt ge er en klarare bild, jag har dock helt enkelt lovat mig själv att inte avslöja för mycket och detta löfte tänker jag hålla. Det här tycker jag nämligen att är en serie som mår bäst av att upptäckas helt på egen hand.

Förutom ett sanslöst bra manus, bländande foto och regi samt fantastiska skådespelarinsatser tillika karaktärer bjuder serien även på dialoger av världsklass samt en mycket passande och stämningsfull musik. Bara vinjetten, ackompanjerad av härlige T-Bone Burnett, sätter prägeln direkt. Då det kommer till dialogerna blir jag ironiskt nog nästan mållös. De är så välskrivna att merparten av Hollywoods manusförfattarelit bör bli gröna av avund. Skrivs det fortfarande så här pass bra manus och dialoger? Skapas det fortfarande sådana här lysande och engagerande karaktärer? Ståpäls!

Även seriens uppbyggnad är något jag verkligen uppskattar. Man kan nämligen se "True Detective" som en slags miniserie då säsongen kommer att vara helt fristående från eventuellt kommande säsonger. Tänk er ungefär samma upplägg som i serier som FX:s "American Horror Story" eller AMC:s "The Killing". Karaktärer, fall och faktiskt även skådespelare kommer att helt bytas ut i (förhoppningvis) kommande produktioner. Visst kan jag väl erkänna att jag kommer att sakna Harrelson och McConaughey, man kan lugnt säga att de lagt ribban extremt högt, men avslutade säsonger är ändå helt klart något att föredra. Detta förhindrar att man drar ut på handlingen i det oändliga och i och med detta även att serien inte vattnas ur och tappar i kvalitet. Nu är visserligen inte någonting ännu ristat i sten, detta är dock den information om upplägget jag besitter just nu, i skrivandes stund.

Egentligen skulle jag kunna sitta och lovorda "True Detective" i all evighet, det finns onekligen massor att ta upp och diskutera. Skulle jag dock plocka fram något alldeles, alldeles extra ur serien vore det helt klart McConaughey, både hans insats och hans karaktär Rust Cohle. McConaughey har gått från klarhet till klarhet den senaste tiden, trots detta tycker jag ändå att hans roll i "True Detective" är hans allra starkaste och detta säger därmed inte lite. Karaktären Cohle är dessutom en av de absolut bästa och mest intressanta samt välskrivna karaktärer jag någonsin haft nöjet att umgås med på TV-seriefronten, jösses säger jag bara.

Detta, mina vänner, är ett bevis på varför jag älskar TV-serier så pass mycket som jag gör. Därför är något annat än ett toppbetyg gjutet i rent guld helt otänkbart. "True Detective" placerar sig i min värld jämbördes med giganter som "The Sopranos", "Breaking Bad" och "Deadwood". Visserligen är jag en stor fantast av den här genren; det vill säga mörka och obehagliga thrillers, jag kan dock ändå rekommendera den här serien till eder samtliga. Den liksom bränner sig kvar, lämnar avtryck. Jag känner fortfarande ett slags obehag då jag nu sitter här och tänker på och skriver om den. Detta ska dock ses som något mycket positivt, trots att jag snackar om obekvämligheter. Stämningen sätter sig redan i pilotavsnittet, sedan bara ökar och ökar den för varje avsnitt, detta är allt annat än lättuggat. En 2010-talets "Chiefs".

"We are things that labor under the illusion of having a self. This accretion of sensory experience and feeling, programmed with total assurance that we are each somebody when, in fact, everybody's nobody." - Rustin Cohle