Heder 2019-

Heder är både namnet på tv-serien och advokatbyrån i dess center. De fyra huvudkaraktärerna Nour (Alexandra Rapaport), Janni (Anja Lundqvist), Elin (Julia Dufvenius) och Karin (Eva Röse) är alla vänner från universitetet och sedan tio år tillbaka också kollegor.

Öppningsscenen utspelar sig inte på något kontor eller under en rättegång. I stället sitter de fyra runt en eld, Nour med ett stort jack i pannan. På bålet ligger vad som ser ut som en kropp, och i bakgrunden hörs oroväckande toner.

”Heder” är en spänningsserie, och hemligheterna både frodas och hotas ständigt att avslöjas. Redan från början står det klart att de fyra kvinnorna döljer något som skulle kunna förstöra deras karriär. Samma händelse som fick dem att starta byrån från första början.

Även om det är lätt att ryckas med av tempot och den ofta hotfulla stämningen dröjer det flera avsnitt innan det lätt går att känna igen de olika karaktärerna vid namn. Samtliga fyra är medelklasskvinnor i flashiga lägenheter, trots att Heder inte går med vinst. De lever Svensson-liv kryddade med destruktiva beteenden och hot. Att det finns god representation omkring dem knäcks en aning av att huvudkaraktärerna, med undantag för Nour, är så lika varandra. De är olika varianter av samma svenska vardagsliv. Samtidigt är detta något som säkert kommer väcka igenkänning hos många.

Det är tydligt från första stund att den här serien är ett direkt svar på metoo-uppropet. Och visst är det välkommet. Serien skildrar med säker hand kvinnors, och även mäns, utsatthet i den kultur vi lever i, och kvinnornas situationer ger magont på riktigt. Det är tungt, dels på grund av hur det porträtteras, men framför allt därför att det ligger så nära verkligheten. Under ytan fullkomligt bubblar det av frustration över hur det ser ut i Sverige idag, och det smittar av sig.

Det realistiska är både seriens starkaste och svagaste sida. Starkaste för att det gör de samhälleliga problemen så obehagliga, och för att de som begår hemska gärningar verkligen bara är vanliga människor, men svagaste för att de svenska medelklassmiljöerna är så långt från läskiga. Stämningen i ett villaområde är åtminstone inte vad jag drömmer mardrömmar om.

Men allt eftersom avsnitten passerar trappas spänningen upp. Kvinnorna på Heder försöker avslöja en sexapp för torskar samtidigt som de får ta emot allt fler hot och försöker förhindra att någon avslöjar deras hemlighet från 1991. Det går till slut inte annat att sitta framåtlutad med andan i halsen. I samma veva får också karaktärerna allt svårare att hålla ihop det. Det ena destruktiva beteendet efter det andra skakas fram och de döljer mer och mer från varandra. Stundtals påminner det om en svensk version av ”How to Get Away with Murder”.

”Heder” är både obehaglig och spännande. Det strukturella i de här problemen blir knivskarpt när vi närmar oss slutet; patriarkatet är en för stor fiende att ta sig an för fyra kvinnor, och i slutändan skrapar de mest på ytan. Där finns ett visst mått av uppgivenhet, mitt i kämparglöden. Och trots att vissa saker lämnas obesvarade fyller Heder ett tomrum i svensk tv, och gör det bra.