Äkta skräck 2024

År 1675 samlades 71 människor (varav 65 kvinnor) i Torsåkers kyrka för att tilldelas en sista predikan innan de skulle avrättas för häxeri. Häxprocessen är fortfarande ett känsligt ämne. Kanske av den enkla anledningen som huvudkaraktären Nour i ”Äkta skräck” gärna proklamerar – ”det är män som hatar kvinnor”. Eller som det står på minnesstenen på häxberget ”kvinnor dog, män dömde”.

 

Närmre 35 000 människor dömdes också till döden under denna period och ordet häxjakt är än idag ett begrepp som används vid publika förföljelser. Att välja Torsåker som scen för en svensk found-footage skräckis är i linje med rådande 90-talsvurm, men också kulturellt intressant. För det är inte i många andra länder som häxor, i enlighet med den kristna tolkningen, inte bara skulle gestaltats som regelrätt onda.

 

”Äkta skräck” handlar om bästa vännerna Nour (Ava Nikodell) och Linn (Rebecka Enholm) som driver en Youtubekanal vid samma namn där de undersöker övernaturliga och kusliga fenomen som exempelvis Svarta Madam. Via ett tips från följare Withchunter666 får de höra talas om Det stora oväsendet i Torsåker och bestämmer sig för att under påsklovet åka dit för att undersöka platsen som sägs vara hemsökt. I sista stund bestämmer sig Linns pojkvän Dennis (Rasmus Sintorn Nystedt) för att agera chaufför, något Nour är lagom exalterad över eftersom hon, liksom kanalens följare, verkar tycka att han är en störig besserwisser.

 

Manusförfattaren har också använt Dennis som publikens röst då han får förmedla det vi alla tänker. Han har nämligen studerat filmvetenskap och kommer gärna med diverse kritik till tjejerna under inspelnings gång. Men försöket att ursäkta likheterna mellan ”Äkta skräck” och ”The Blair Witch Project” med denna ”självinsikt” hjälper inte. Där kultklassikern lyckades med konststycket att tillföra någonting nytt till formatet, och med hyfsat trovärdiga skådespelare framför kamerorna skapa en nervkittlande spänning som höll en i ett gastkramande grepp ända till sista rutan, fallerar ”Äkta skräck” på båda punkter.

 

Att Ava Nikodell och Rebecka Enholm har tagit sig an rollerna med stor passion märks absolut. Skillnaden är att de har växt upp under en tid när man förväntas vara framför kameran. Hela tiden. Kanske är det därför det aldrig känns äkta. Och det är ju inte deras fel, inte egentligen. Men därför når de aldrig fram till den råhet som ”Blair Witch” uppvisar. Och trots att båda ensemblerna befinner sig inom samma åldersspann upplevs ”Äkta skräck” mycket mer pubertal.

 

Filmen är, enligt found-footage-principen, också klippt mellan tjejernas mobilvideos, drönarbilder och övervakningskameror som tjejerna installerat själva på B&B:et. Detta för att skapa en ”Paranormal Acitivy”-känsla i bilderna. Helheten blir dock spretig, både visuellt och perspektivmässigt. Skäck är egentligen en genre där det med relativt enkla medel går att skapa en obehaglig stämning. Men det hjälper inte när man som i ”Äkta skräck” valt att bygga mestadels av skräcken på jumpscares och dessa ständigt är ur rytm. Trots alla knep till sitt förfogande blir den aldrig riktigt obehaglig.

 

Att den inte åker på en totalsågning är ändå manusförfattaren Ida Kjellins förtjänst, som trots att stora delar av konceptet känns plagierat, tagit sig an ett stycke spännande svensk historia och omsatt den till långfilmsmanus. Dessutom med en ärbar twist. Även om vägen dit är kantad av tonårstjut, trendiga slangord och hjärtemojis.