Sherlock 2010-2017

”Sherlock” är precis som det låter, en serie om Sir Arthur Conan Doyles brittiska detektiv Sherlock Holmes. Men här är den förflyttad till modern tid med allt vad det innebär med nya tekniker och digitalisering när det kommer till att lösa brott, som även de fått en mer nutida touch och inte sällan innefattar exempelvis terrorism eller globalisering.



Resultatet är en skarp, rolig och smart serie som är andan i Doyles historier trogen och samtidigt ingjuter dem med nytt liv. Grunden är densamma. Holmes är en briljant, reserverad privatdetektiv som hjälper Scotland Yard med dess mest bisarra fall.



Men Sherlock är Sherlock. Eller?



Holmes (Benedict Cumberbatch) bor fortfarande i London, på 221B Baker Street, och arbetar med Dr. John Watson (Martin Freeman). När vi får se den store detektiven för första gången tycks han vara klädd i kravatt och frack, som om det vore 100 år sen. Men sedan ser man att det bara är en halsduk och en modern knälång kappa, och på så sätt ska jag som tittare förstå att vi rör oss i dagens tid. Sherlock har en smartphone, Watson bloggar, och när de två första gången möts misstar (?) de varandra för homosexuella killar. Välkommen till 2000-talet.



Men Holmes är fortfarande självupptagen, excentrisk och arrogant. “I’m not a psychopath. I’m a high-functioning sociopath. Do your research”, som han själv förklarar. 



Benedict Cumberbatch, är en väl ansedd brittisk skådespelare som med ”Sherlock” fått sitt stora genombrott för en internationell publik. Han sätter sin distinkta prägel på den ofta porträtterade detektiven genom att bli en blandning av ”House”, ”The Mentalist” och Sheldon Cooper från ”Big Bang Theory” – men gör samtidigt honom till en egen fängslande version.



Sherlock Holmes-purister har nog inga problem med att hitta ett smörgåsbord av detaljer att störa sig på i denna moderna, icke-viktorianska version. Allt från tempot och de frekvent använda sms:en i grafiken till Holmes nikotinplåster och hans otydliga sexuella läggning. Det London som agerar spelplats för serien är inte heller gamla jolly old London utan snarare än kall stad med skyskrapor av glas.



Watson spelas av Martin Freeman, mest känd som Tim i den brittiska versionen av "The Office" och som Arthur Dent i filmen "Liftarens guide till galaxen".  Liksom originalkaraktären är han krigsveteran nyss hemkommen från Afghanistan, men har svåra psykiska men från sin tid där. Ändå är karaktären i grunden komisk, Inte på något clownmässigt sätt utan som en mer ironisk och torr motpol till Sherlock och drar sig inte för att säga sanningen om Holmes galna idéer. De två kompletterar varandra och Watsons primära uppgift i fältet blir att släta över de klavertramp som Holmes gör i sin brist på social kompetens och empati. 



Trots lysande skådespelarinsatser så är inte ”Sherlock” bättre än de fall som ska lösas för varje avsnitt och det är dessvärre svajigt från avsnitt till avsnitt. Som bäst briljant och som sämst fortfarande sevärt. Sherlock och Watson i all ära, men skurkarna är halva nöjet. Några av dem minst lika smarta som Sherlock, med mer eller mindre trovärdiga motiv och att se dem överlista varandra blir grundpremissen i varje avsnitt.



Varje säsong består av tre filmer a 90 minuter. Tre säsonger finns i nuläget.



Om man inte anser det här vara hädelse nog och vill ha mer ”Sherlock” i vår tid, så kan man se Johnny Lee Miller och Lucy Liu i CBS-serien ”Elementary”. Där serien inte bara utspelar sig i nuet och i New York utan Watson också är en kvinna.