Polar 2019

De röda flaggorna börjar hagla redan i öppningsscenen, där vi med löjligt uppskruvad Michael Bay-estetik möter en olidligt dryg karaktär spelad av Johnny Knoxville. Efter att ha snortat några linor kokain droppar han repliker som "retirement here I come, motherfuckers" samtidigt som han med den manligaste av blickar blänger på en vacker tjej som går upp ur hans pool. Efter en serie varvade slow motion-närbilder på rumpa och bröst sprutar han ner henne med champagne, slickar upp det och poppar en viagra. När fyra yrkesmördare, direkt tagna ur Looney Tunes, kommer dit och brutalt fimpar honom är det hans envisa stånd som är punchlinen.

 

Allt detta ryms otroligt nog i de första fem minuterna och i den nästan ofattbart juvenila riktningen fortsätter sedan hela filmen. Grundstoryn om en skicklig lönnmördare (Mads Mikkelsen) som går i pension och givetvis bara vill lämnas ifred (en rykande färsk premiss som vi aldrig har sett tidigare) verkar bara vara en ursäkt för Jonas Åkerlund att få göra en hjärtlös, barbarisk och allmänt risig B-kopia av "John Wick". Detta blir extra tydligt när Duncan "The Black Kaiser" Vizla, Mikkelsens karaktär, i en tidig scen köper en hundvalp som han några minuter senare skjuter ihjäl (jag skojar inte) när han vaknar upp från en PTSD-laddad fylledröm.

 

Visst, "Polar" baseras på en serieroman från 2012 men det finns ingen tvekan om att Åkerlund och Jayson Rothwell (filmens manusförfattare) har mixat grundmaterialet med inspiration från just "John Wick" och liknande berättelser. Problemet är att deras försök att bygga upp en intressant värld med ett nät av färgstarka yrkesmördare kring The Black Kaiser går käpprakt åt skogen. Allt är uppskruvat så pass hårt att alla reglage har gått sönder och filmen flyger som en raket förbi "så dålig att den blir bra" och landar istället vid "så dålig att den blir svindålig". Skådespeleriet är mestadels bedrövligt, dialogen tycks vara skriven av en tioåring och kostymerna ligger på maskeradnivå. Ett representativt exempel är Matt Lucas, som i skrikande gul kavaj, röda glasögon och spretig peruk tuggar så pass mycket sceneri i sin överspelade skurkroll att han spricker.

 

Även stilmässigt försöker Åkerlund desperat vara "hipp" med split-screens, ryckig klippning, bombastisk musik och krystade karaktärspresentationer vars namn skrivs med ett typsnitt som för tankarna till tribal-tatueringar och 90-talets WordArt. Det känns lite som att han försöker dölja det faktum att hans film är en rykande bajshög genom att slänga intryck mot publiken i så snabb takt som möjligt. Jag har tidigare förknippat Åkerlund med grunge-estetik, men här får vi istället en ultrapubertal och hyperintensiv reklamstil med övermättade färger, hårda kontraster och ojämnt foto. Vem det är han försöker tilltala med det kan jag inte för mitt liv förstå.

 

Med allt detta sagt ska det dock understrykas att filmen har vissa, om än små, förlåtande egenskaper. Trots att materialet han får är allt annat än kittlande lyckas fantastiska Mads Mikkelsen stundtals blåsa liv i sin lövtunna karaktär. Jag finner onekligen någon sorts njutning i att se honom puffa på en krokig cigg framför en knastrande brasa i sin vinterstuga, men tyvärr finns det alldeles för få sådana scener för att de ska ha någon vidare inverkan på helhetsupplevelsen. De intensiva actionscenerna glimmar också till med kreativitet och liv ibland, det sistnämnda också mycket tack vare Mikkelsen. Det finns dock en viss gräns för hur många benbrott och grafiska headshots man orkar se innan det helt tappar sin effekt och den gränsen passeras alldeles för tidigt in i filmen. Trots att jag alltid är redo för "a bit of the old ultraviolence" går det till kraftig överdrift här.

 

Den allra mest positiva aspekten med "Polar" är att den i den bästa av världar skulle kunna bli dödsstöten för lönnmördar-subgenren, åtminstone för några år. För om inte den här filmen får den breda massan att inse tröttheten i storyn om den pensionerade men livsfarliga lönnmördaren med moralkval som jagas av sin före detta arbetsgivare samtidigt som hen PTSD-plågas av ett misslyckat uppdrag, då är hoppet ute.