Barn 2019

En konflikt i skolan leder till att en elev dör och en annan anklagas för dråpet. De chockade föräldrana och lärarna förstår ingenting och står helt handfallna i efterdyningarna av katastrofen. Desperat börjar de leta orsaker till det som skett, men gör bara mer fel i sina försök att göra rätt. 

 

”Barn” är en film om skuld. Om ett sökande efter den som bär skulden, för någon måste ju ställas till svars. Det är mänskligt att försöka hitta en syndabock, en person som kan ta ansvaret, så att andra ska kunna greppa något som är så ogripbart som exempelvis ett barns plötsliga död. Frågan är bara om det är så konstruktivt. 

 

Dag Johan Haugerud, gör ett kompetent jobb när han berättar denna svåra historia. Han låter väva fram ett väldigt gripande, men samtidigt oanat spännande drama mellan raderna av repliker. För även om det pratas en hel del, sägs egentligen inte så mycket rent ut. 

 

Fotot är enkelt och kameraåkningarna få. Kameran är i flera scener placerad i ett hörn någonstans i rummet, vilket ger mig som åskådare positionen som flugan på väggen, iakttagande, nära, fast aldrig direkt delaktig. Och jag vill ha det så. För det gör att jag hyfsat objektivt kan beskåda det som sker, och samtidigt får lära känna karaktärerna, bättre än de många gånger känner varandra. Ibland zoomar fotografen Oystein Mamen in och kommer väldigt tätt inpå, medan han andra gånger låter viktiga händelser och personer hamna nästan utanför bild, vilket är ett intressant grepp, och kräver en hel del av tittaren.

 

Filmen är överlag välspelad, med flera stora norska namn, som bland annat Henriette Steenstrup och Thorbjörn Harr i två av rollerna. Båda är riktigt bra, hon som rektorn på skolan och han som den döde pojkens pappa. De två har en hemlig kärleksrelation, vilket försvårar det som redan är svårt, men det ger även krydda till historien. Inte minst för att de två representerar två olika politiska poler, hon är en progressiv feminist och han en främlingsfientlig reaktionär.

 

”Barn” handlar egentligen inte om barn. Det är de vuxna som är i fokus och de som diskuterar barnen, som aldrig själva får komma till tals. I en strävan att gemensamt försöka förstå det ofattbara som hänt, hamnar föräldrarna och lärarna bara längre från varandra, samtidigt som också  distansen till barnen växer ännu lite mer. Mitt bland alla människor vi möter sticker en person ut och det är lärarstudenten Hans Lucas, som spelas av Adam Pålsson. Han är med hela tiden, mest i periferin till en början, men han blir ändå den som mot slutet har en förlösande effekt på flera av de andra.

 

Jag tycker emellanåt att det är väldigt jobbigt att titta på detta. Möjligen för att jag som vuxen och förälder själv motvilligt relaterar till de andra vuxnas tafatthet, vilket jag tror någonstans också är filmens syfte. Den vill tvinga oss att möta våra egna potentiella brister, något som inte alls är en fröjdefull syssla.

 

”Barn” är med sina 2 timmar och 37 minuter en halvtimme för lång och hade gott fått kortas ned för ett bättre flyt. Trots längden finner jag ändå det jag ser som otroligt intressant och tankeväckande . Filmen är med sitt sociopolitiska djup och viktiga budskap, om att se och möta varandra trots våra olikheter, verkligen sevärd och visar upp ett mod som många andra filmer saknar.