Palmer 2021

När Eddie Palmer återvänder till sin hemstad har han en lång väg tillbaka till sitt gamla liv. Palmer har nämligen spenderat de senaste tolv åren i fängelse för ett våldsbrott vars omständigheter är höljt i dunkel. I den Louisianska småstaden är livet inte så annorlunda från när han lämnade den. Kyrkan och fotbollen är grundpelarna i ett samhälle där barbecuekvällar är standard på varje bakgård och alla känner alla. Att se Palmer återvända till staden väcker både kära återseenden och gammalt groll, där en del gärna vill se honom försvinna – och inte är sena med att påpeka det.

 

Palmer flyttar in hos sin gamla mormor, där han snart får en ny bekantskap i den sju år gamla grannpojken Sam. Sam kommer från ett brokigt hem, och när hans föräldrar plötsligt ger sig iväg på en av sina sedvanliga “resor” finner sig Palmer mer och mer ta hand om Sam. Mellan dem växer snabbt ett oväntat band fram och Palmer tvingas omprioritera sitt liv.

 

Med hjärtat på rätt ställe skildrar “Palmer” en fin berättelse om livets plötsliga överraskningar och insikten om att se bortom sina egna bekymmer. En klassisk feelgood om en oväntad vänskap mellan två säregna karaktärer. Och tyvärr är det där filmen även fallerar. För även om budskapet är fint och värmande så är utförandet alltför konventionellt och oinspirerat. Filmen tuggar på i vana spår och alla vändningar under berättelsens gång kommer utan överraskning.

 

Det som gör att “Palmer” till viss del står ut är skildringen av Sam, som precis som Palmer sticker ut i det annars så helylleamerikanska samhället. Genom att hellre leka med dockor och klä sig i rosa bryter han mot traditionella könsnormer och skapar obalans bland de konservativa värderingar som genomsyrar staden. Sam identifierar sig mer med flickor än med pojkar och filmen tycks lägga upp en intressant diskussion om könstillhörighet, men tyvärr är det inget som utforskas särskilt mycket närmare.

 

Justin Timberlake, som bortsett från hans röstinsatser i Trolls-filmerna gör sin första roll sedan Woody Allens “Wonder Wheel” från 2017, funkar utmärkt i rollen men får tyvärr inget vidare storslaget material att jobba med. Hans samspel med den unga talangen Ryder Allen hör till filmens starkaste kort, och det är kul att se en sådan naturlig barnprestation.

 

Sitt nyanserade porträtt av de förlorade själarnas förening till trots så bjuder “Palmer” i slutändan inte mer än en mysig feelgood-stund. Och inget fel i det – ibland kan det vara precis vad man behöver. Men man kan också behöva något mer inspirerande än berättelsen i – och titeln – “Palmer”.