Top Gun: Maverick 2022

Tråkig, fylld av klichéer och extremt förutsägbar och proppad med löjlig macho grabbig jargong. En film som inte lämnar minsta spår efter sig förutom en gäsp. Men å andra sidan är jag varken en Top Gun fan eller Tompa fan. På plussidan, förvånansvärt snygga och välgjorda flygscener. Spännande blir det dock aldrig.

Samma gamla goda, fast mycket bättre! Jag tillhör den skaran som inte riktigt dragits med i hypen hos originalet och därför var det med viss skepsis jag gick in i biosalongen. Därför kan jag glatt meddela att Top Gun: Maverick lever upp till förväntningarna, recensionerna och inkomsterna. Handlingen är simpel men filmen levererar den på ett vis som gör att det ibland inte behöver vara svårare än så. ‘’Maverick’’ (Tom Cruise) har sedan första filmen retat upp amiral på amiral och fått häcken räddad av ‘’Iceman’’ gång på gång (strupcancer stoppar inte Val Kilmer från en fin cameo) men han börjat få slut på utvägar och den sista utvägen blir som lärare till ett gäng elever på Top Gun som ska genomföra ett snudd på ‘’kamikazeuppdrag’’. Alltså flyga in i anonymt fiendeland, genomföra några farliga manövrar och bomba ett uranium-lager till aska i Star Wars manér. Kruxet är att ena eleven är Goose’s son, som minst sagt är bitter (av flera anledningar) vilket komplicerar saker ytterligare. Tom Cruise kliver in med sin sedvanliga karisma och levererar en mer mogen ‘’Maverick’’ på ett briljant sätt. Han retar fortfarande upp amiraler, har lite svårt att följa order men är fortfarande den bästa piloten i branschen (därav undviker han sin oundvikliga befordran som skulle hålla honom kvar på marken) lite som jordens Anakin Skywalker eller luftens Dominic Toretto. Med sig har han ett gäng relativt anonyma talanger som elever där Miles Teller spelar ‘’Rooster’’ (Goose’s son). Miles Teller saknar tyvärr någon karisma eller utstrålning men han visar sin styrka i de scener där det blir konflikt. Tyvärr så överskuggas det av hans snudd på mesiga karaktär där Miles Teller levererar känslorna lite väl stelt. En karaktär som dock fångar mitt intresse är ‘’Mavericks’’ nya flamma Penny Benjamin (Jennifer Connelly som inte ser ut att vara en dag över 35), en barägare med skinn på näsan. Hon är intressantare och tillför mer till ‘’Maverick’’ än vad Charlie någonsin gjorde i första filmen. Jennifer Connelly levererar karaktären på ett utmärkt sätt och hennes kemi med Tom Cruise är stark. Någon form av erkännande bör också ges till Glen Powells kaxiga ungtupp och Jon Hamms skeptiska amiral. Visst blinkas det tillbaka till originalet lite väl mycket ibland men handlingen är medryckande, storyn intressantare och uppbyggnaden för uppdraget är bättre då de förklarar svårigheterna med det. Efter mörkret i The Batman, demonerna i Dr Strange och smärtan i Thor: Love and Thunder så är det skönt med en riktig ‘’feel good film’’. De skulle lika gärna kunna göra en film av den amerikanska fotbollsmatchen på stranden eller av delen där Maverick läxar upp sitt lag på träning för att visa respekt, jag hade bokat biljetter till det också. Actionscenerna är grymma, och äkta. Tacka Tompa som insisterade på realism före CGI, och utsatte sina motspelare för hård träning så de kunde manövrera sina egna jetplan. Hans Zimmers soundtrack är också riktigt grymt och mixen med beatet i Lady Gagas ‘’Hold My Hand’’ förstärker de känslomässiga scenerna, och ger James Bond-vibbar. Tracket må inte riktigt slå på samma sätt som The Batman, Pirates of The Caribbean eller Avengers men det behövs inte. ‘’Danger Zone’’ från första filmen får plats i den första scenen likt originalet och One Republics ‘’I ain’t worried’’ är en riktig radiodänga, visseltracket kommer säkerligen sitta på hjärnan resten av kvällen. Det är originalet on crack helt enkelt. Dock är inte filmen hundraprocentig. Mittendelen får för lite plats för att riktigt bygga upp finalen hela vägen in (fortfarande mycket mer än i förra filmen) och jag hade velat ha lite fler scener med Tom Cruise och Penny som omväxling från all jetfighting och träning. Deras förflutna och deras planer för framtiden hade kunnat utforskas lite mer. En sax hade alltså kunnat behövas för att korta ner finalen som i min åsikt är lite för lång med lite för många vändpunkter. Dessutom tycker jag inte riktigt den täcker alla boxar som jag vill få ut av en komplett film. Detta är dock endast petitesser sett till översikten och i sista scenen med Lady Gagas ‘’Hold My Hand’’ som avrundar filmen reser sig håren på mig och man lämnar eftertexterna med belåten känsla. Betyget landar på 8/10 vilket gör att den hittills är den näst bästa filmen från i år i mitt tycke, bara The Batman överträffar den.

Väldigt positivt överraskad , välgjord och betydligt bättre än 1:an. En riktigt bra film, fram med popcornen.