The Man Who Killed Don Quixote 2018

Liksom ordvitsen i boken Don Quijote, ”Har vi ingen annan så tar vi väl Aldonza” (som anspelar på att bli vald till kärleksobjekt enbart för att det inte finns någon annan) lämnar filmen ”The Man Who Killed Don Quixote” en med känslan av att denna slutprodukt blev vald enkom för att det inte fanns alternativ. Jag har full respekt för det. Efter att ha försökt färdigställa sitt hjärteprojekt i 29 år förstår jag att regissören Terry Gilliam bara vill bli klar och lämna detta bakom sig. Frågan är dock om han hade behövt dela med sig av sitt verk till biopubliken.

Filmen är ett hopkok av lager-på-lager-berättelser utan tillsynes början och slut, en dramaturgi som tycks påtänkt under en tripp till Las Vegas och karaktärer lika stereotypa som i en 1600-tals roman. Någon slags metaretro? Absolut. Den äldre publiken skattar gott när Don Quixote, avsvimmad efter en kamp med väderkvarnen, vaknar upp till synen av en väl tilltagen barm, när Toby/Sancho drömmer om att kyssa sina älskade, men vaknar och inser att det är ett får som slickar honom i ansiktet. Jag däremot måste missat när skämten i veckotidningarnas skrattkolumn blev fräsigt nostalgiska.

Att hjärtats dam dessutom går från att vara en väldigt ung servitör (med charmig tandställning) till hora (de där modellplanerna går ju aldrig riktigt som man tänkt sig) som anklagar Toby för att inte ha tillräckligt mycket ”cohones”, känns extremt stereotypt för en film från 2000-talet. Jag är förundrad över att skådespelarensemblen lyckas leverera sina repliker trovärdigt trots att karaktärerna är plattare än kulisserna. Samtidigt kan jag konstnärligt förstå intentionen att hålla sig nära originalet både i känsla och tematik, men dessvärre blir det bara otroligt ointressant att titta på. Det finns en anledning till att berättelsestrukturer utvecklats med åren och att karaktärer idag är mer komplexa. Även om retroperspektivet garanterat är ett medvetet val, har retro aldrig känts så här otrendigt.

Ovanpå de stela, förutsägbara karaktärerna, osar manuset också 80/tidigt 90-tal. Delvis är detta en av filmens få behållningar eftersom det ger en fläkt av Gilliams glansdagar. De bisarra inslagen för definitivt tankarna till Monty Python och ”Baron Münchausens äventyr”, både i stil och utförande. Här finns något av den essens som regissören är känd och uppskattad för. Scenografin är underfundigt putslustig med kostymer som siktar på att vara teatraliska, snarare än naturalistiska (mycket tydligt fastlimmade paljetter och lösnäsor). Färgpaletten är uppfriskande stark i ”The Fall”-anda med tydliga kontraster där det leks mycket med rött och grönt mot en spansk beige öken. I en maskeradscen kulminerar detta i en galen klippning som främst påminner om en svängig döds-tango och då myser jag lite. Här har Gilliam lyckats återskapa känslan av spanskt drama med en märklig twist. Och det är ju kul. Men inte i två timmar och 12 minuter.

I resten av scenerna ger den dansanta klippningen mer känslan av att ett dagisbarn klippt och klistrat ihop materialet. Kanske var det tanken – men tillsammans med den cirkulära, lager på lager berättartekniken blir det för mycket, och samtidigt för lite för att vara riktigt experimentellt.

Retro-perspektivet ger dessvärre också filmen ett väldigt gubbig vibe. Jag hade önskat att han behållit sina skäggiga damer, sina talande vinsäckar och månfärds-hästar utan att det skulle behöva kännas gammalt på det där sättet som gör att man vrider på sig i biostolen. Inte för att det är provocerande roligt som ”Every Sperm is Sacred” eller orgelsången ”Tortourus Apprentice”, utan mer för att jag försöker hitta ett sätt att inte somna.

I slutändan blir det en odyssé i gubbighet. Men visst, skönt också. Nu kan han kanske äntligen gå vidare och göra något nytt. Helst inte något som är baserat på en flera århundraden gammal bok dock, även om de anses vara en av världens bästa.