Sonic the Hedgehog 3 2024

Här är min nyfunna tumregel för ”Sonic”-filmerna: ju fler Sonic-karaktärer, desto bättre. Av någon anledning valde ”Sonic the Hedgehog” från 2020 att avvika från de energiska tv-spelen och istället lägga krutet på att likna andra tråkiga barnfilmer. Varför ska Sonic plockas bort från sin unika hemvärld och skickas till det vardagliga USA? Varför spenderar Sonic en tredjedel av sin första storfilm i en bil på väg till San Francisco? Vad håller vi på med?

 

Med den förbättrade uppföljaren introducerades det fler karaktärer från Sonics hemvärld och nu med tredje filmen upptar de majoriteten av bioduken. ”Sonic the Hedgehog 3” har tagit med sig många problem som plågade föregångarna, men den känns mycket mer engagerad i att följa i källmaterialets fotspår.

 

Nu är det Shadow, en igelkott precis som Sonic, som hotar världen. Sonic, Knuckles och Tails är fortfarande ett team, men de behöver mer hjälp än bara människorna Tom och Maddie för att besegra den hämnddrivna skurken. ”Sonic 3” behöver också så klart rulla en tärning för att bestämma vilken moralisk läxa barnen ska få ta med sig hem. Den här gången blev det lite halvdant tjat om att göra rätt val.

 

Allt utspelar sig exakt som man förväntar sig. Dessa filmer har hittat en vinnande formel och visar inga tecken på att bryta den. Det som lockar fans tillbaka till biosalongen är att filmerna slutar med att avslöja vilken känd ”Sonic”-karaktär som kommer att användas nästa gång. Nu är jag ingen ”Sonic the Hedgehog”-expert, men vad jag förstår finns det ungefär en miljon kända karaktärer att gå igenom. Vi kommer alltså att bli kvar här ett tag.

 

Tack och lov då för min nyfunna tumregel. Sonic (Ben Schwartz), Tails (Colleen O'Shaughnessey) och Knuckles (Idris Elba) är lika underhållande som tidigare och Shadow (Keanu Reeves) är ytterligare ett kul tillägg till serien. Reeves passar rollen som handen i handsken och karaktären får en bakgrundshistoria fans kommer känna igen.

 

Den enda mänskliga karaktären värd att investera i är Jim Carrey, som den här gången får nöjet att spela två karaktärer då Dr. Robotniks farfar dyker upp. Carreys pension får alltså vänta.

 

Jag förväntade mig en koppling mellan Sonic och Shadows uppenbara paralleller och Dr. Robotnik med sin nästan identiska farfar, men tydligen har manuset inte hittat en. Det känns som en idé som aldrig utvecklades, precis som en oväntad riktning tidigt i filmen som upphör nästan omedelbart. ”Sonic the Hedgehog 3” är lite för bekväm för att utmana sig själv, vid varje korsning finns det ofta en mer intressant väg som inte utforskas.

 

Regissören Jeff Fowler har dock vågat ta i lite mer. Nog för att budgeten har gått upp med varje film, men skalan är på en mycket större blockbuster-nivå den här gången. Det känns inte som att nutida USA är ett billigt knep för att hålla budgeten låg, Sonics bråk är inte längre begränsat till jorden. Även de (relativt) enklare sekvenserna står ut mer, särskilt en viss danssekvens med två Jim Carreys.

 

”Sonic the Hedgehog 3” är en dröm för barnen och funkar som ett underhållande tidsfördriv för föräldrarna. Det är då inte filmens målgrupp som kommer förstå de forntida referenserna till Karl-Alfred och Bea Arthur från ”Pantertanter”. Filmskaparna har hittat den magiska formeln som funkar för alla och ser inte ut att vilja bryta den tills vidare. Klart att det kommer dyka upp fler kända ”Sonic”-karaktärer på rollistan nästa gång och vid det här laget, varför inte. Allt för att ta oss längre bort från den trista första filmen.