Yellowjackets 2021-

”Yellowjackets”, en serie som producerats av Showtime och i Sverige visas på Paramount Plus, har lite otippat blivit en av höstens stora tv-snackisar. Serien handlar om ett gäng high school-tjejer i ett framgångsrikt fotbollslag som 1996 är på väg till en nationell turnering, när deras plan kraschar någonstans i den kanadensiska vildmarken. Vi får dels följa deras kamp för överlevnad efter olyckan, men en stor del av serien utspelar sig även i nutid och kretsar då kring några av de vuxna överlevarna som nu är i medelåldern. De är samtliga mycket förtegna om olyckan, trots omvärldens nyfikenhet. För alla, inklusive vi tittare, vill förstås veta - vad var det egentligen som hände där ute i skogen?

 

Så, lever ”Yellowjackets” upp till hypen? Både ja och nej. Premissen är fantastiskt effektiv och hugger tag redan från start. Det är ju bara ett fåtal av fotbollstjejerna som vi får följa i vuxen ålder, redan där blir det spännande - vad har hänt med de andra? Det hintas också tidigt om att överlevarna bär på mörka hemligheter och har goda anledningar, potentiellt av Hannibal Lecter-varianten, till varför de konsekvent vägrar berätta sin historia, trots att det dinglas med saftiga bokkontrakt för den som bryter tystnaden. 

 

En av de saker ”Yellowjackets” har gjort sig känd för är det genreöverskridande formatet. Serien bygger upp en krypande, ruggig stämning i första halvan av säsongen, som skickligt balanserar på gränsen till det övernaturliga. Håller tjejerna på att tappa förståndet av all stress och rädsla? Eller finns det någonting annat därute i skogen, något som kanske inte vill att de ska ta sig därifrån? Kanske till och med något som har förföljt de överlevande upp i vuxen ålder?

 

Mysterie- och thrillerboxarna checkar man alltså med lätthet, men här ryms dessutom en hel del relationsdrama av olika slag. Tjejerna i den yngre tidslinjen lever tätt inpå varandra under tuffa förhållanden, vilket förstås skapar friktioner. Men den som oroar sig för tramsigt tonårsdrama kan (med några få undantag) vara lugn. Det är ju trots allt ett lag atleter som har kraschat tillsammans, och de hanterar situationen beundransvärt ognälligt. Det är även tacksamt att serien inte gör någon grej av att nästan samtliga karaktärer i serien är kvinnor. Här presenteras en uppsättning individer, inte konstigare än så. 

 

Även i den vuxna tidslinjen hemsöks överlevarna av olyckan. Hemmafrun Shauna (Melanie Lynskey) är misstänksam mot alla som vill lära känna henne. Trasiga Natalie (Juliette Lewis) åker in och ut på rehab. Ambitiösa politikern Taissa (Tawny Cypress) försöker driva en valrörelse men både rivaler och media tvingar henne hela tiden tillbaka till ämnet om olyckan. Samtidigt börjar hennes unga son att bete sig märkligt, vilket bidrar med seriens överlägset läskigaste inslag, i scener som känns inklippta direkt från valfri Jordan Peele-film. 

 

I den yngre tidslinjen är skådespelarinsatserna stabila över brädet, utan att någon sticker ut avsevärt. Skådespelerskorna i den vuxna tidslinjen bidrar däremot både till några av seriens bästa och mindre bra delar. Melanie Lynskey har med rätta hyllats för sin insats som den alldagliga och mildröstade Shauna, en på ytan ganska oansenlig person men med betydligt mer glöd och förmåga att hålla huvudet kallt än vad hon först ger sken av. Priset för mest underhållande roll måste dock gå till Christina Ricci. Hon verkar ha riktigt roligt som den skruvade Misty, uppvuxen från tonårens kufiga outsider till en fullfjädrad knäppgök, alltid redo att ta sig an de mest bisarra situationer med ett käckt leende på läpparna och ett par pudrade vinylhandskar nära till hands. '

 

Så till de något sämre delarna, som kan sammanfattas i tre punkter. Den ena är karaktären Natalie, som är ett sänke både i den vuxna och den tonåriga tidslinjen. Som vuxen missbrukare är hon envetet enkelspårig och utgör därmed något av en bromskloss i handlingen. Dessutom spelas hon enerverande spattigt av Juliette Lewis, vilket inte gör hennes scener mer lättsmälta. Även den yngre Natalie drar ner tempot i sin tidslinje då mycket av det tonårsdrama som trots allt förekommer är koncentrerat kring hennes karaktär. 

 

Andra punkten är att de många olika genreinslagen gör serien något spretig och obalanserad. De mer skräckliknande inslagen som förekommer frekvent i början av säsongen tonar alltmer bort mot mitten och slutet. Långa delar av avsnitten i mitten fokuserar till stor del på relationsdraman, vilka huvudsakligen är välskrivna, men kan kännas något segdragna för den som lockades in i serien av psykologiska skräckmysterier i skogen.

 

Och sist men inte minst, ”Yellowjackets” lyckas inte riktigt leverera på alla de hårresande förväntningar som byggdes upp under de första avsnitten. Finalen är förvånansvärt odramatisk och många viktiga frågor lämnas obesvarade. Visserligen följer de med till nästa säsong, men i förhållande till det urspårade crescendo som åtminstone undertecknad hade hoppats på faller avslutningen väl platt efter den högtflygande starten (no pun intended).

 

Förhoppningsvis hittar "Yellowjackets" en jämnare ton i säsong två, för här finns många riktigt bra komponenter som har större potential än vad helheten hittills lyckas leverera.