Marlowe 2022

Philip Marlowe är en av de där populärkulturkaraktärerna som aldrig går i pension. Raymond Chandlers första bok om honom, ”The Big Sleep”, kom 1939. Året efter återkom den cyniske privatdeckaren Marlowe i ”Murder My Sweet”. 1946 kom ”The Long Goodbye” och några år senare ”Playback”.

 

Efter Chandlers död skrev Robert B Parker ”Poodle Springs”, baserad på fyra kapitel Chandler skrivit, detta blev den sista ”riktiga” Philip Marlowe-romanen. Senare har andra författare, bland andra John Banville, skrivit Marlowe-deckare. En av hans böcker ligger till grund för den här filmen av Neil Jordan – men innan jag tar tag i den, några rader om Philip Marlowe på film och i TV.

 

Humphrey Bogart gjorde rollen i (den i Sverige först totalförbjudna, släpptes klippt med titeln ”Utpressning”) ”The Big Sleep”, som Howard Hawks regisserade. Det är den klassiska, dyrkade, Marlowe-gestaltningen. Under åren har vi sedan kunnat se bland annat Dick Powell, Powers Boothe, Elliott Gould och Robert Mitchum göra sina tolkningar.

 

Det här var en lång, men nödvändig, intro till Liam Neeson i en film baserad på John Banvilles bok ”The Black-eyed Blonde” och regisserad av Neil Jordan.

 

Handlingen utspelas 1939. En mystisk blondin (självfallet, så ska det vara i en noir), spelad av Diane Kruger, kommer till Marlowes kontor för att be honom söka efter hennes försvunne älskare. Den lite luggslitne privatdeckaren tar sig an fallet, vilket leder honom in i en intrig som för honom till Hollywoods filmvärld och till de megarikas mansions.

 

Prostitution, droger, mord och maktspel, och det borde ha kunnat bli spännande – men det är det inte. Det snackas mycket, det hör hemma i en film noir, men det är ont om spetsiga one-liners (fast det är kul när Neeson efter ett slagsmål säger ”I'm getting too old for this”). Actionscenerna är i och för sig välgjorda, men det finns ingen laddning, ingen puls, i dom. De känns mer som någonting som lagts in bara för att det ska vara så. Jämför med Neil Jordans vigilantefilm ”The Stranger Inside” från 2007. Där fanns just spänningen och pulsen.

 

Av ekonomiska skäl är filmen inspelad i Barcelona och Dublin, men ok, det fungerar – det här skulle kunna vara Los Angeles i slutet av 30-talet, åtminstone som jag föreställer mig det. Musiken av David Holmes är ok, men inte på långt när lika stämningsskapande som den David Shire skrev till Mitchum-filmen ”Kör hårt, Marlowe” (baserad på ”Farewell, My Lovely).

 

Och Mitchum för oss givetvis över till skådespeleriet. Liam Neeson, jodå, han är en helt ok Marlowe, även om hans karriär som actionhjälte det senaste decenniet gör att man har en inbyggd känsla av att de karaktärer han spelar alltid är oövervinnerliga.

 

Neil Jordan kommer från Irland och har haft kul när han har rollbesatt med gamla polare som Ian Hart och Colm Meaney. Jessica Lange spelar mamma till Diane Kruger, en otacksam roll som för mitt minne till en annan modern noir, ”Postmannen ringer alltid två gånger”. Oj, så bra hon var där.

 

Det är absolut inget fel med att se bakåt och göra moderna varianter av den fantastiska genre som kallats film noir. Tyvärr var Neil Jordan inte rätt man att göra det.