Mother! 2017

Med en stjärn-ensemble och en regissör som gjort mästerverk som ”Requiem for a Dream” och ”Black Swan” trodde jag inte att jag kunde bli så här besviken. Men ack så fel jag hade. 


Aronofsky är en mästare på att komponera ihop starka bilder, men när han som här lämnar ute både ett narrativ, nyanserade karaktärer, alla antydningar på intrig, bakgrundshistoria, budskap eller en tanke bakom blir det faktiskt i slutändan inte mer än en snygg ram kring en i övrigt tom canvas.

”Mother!” handlar om ett par som bor ute någonstans i en hyfsat harmonisk tillvaro. Han är författare och hon inreder deras gemensamma hem. Ett annat par kommer på besök och saker förändras. Deras hem blir snart en skådeplats för kaos och oordning.

Filmen kommer garanterat att pratas om och jag märker att jag själv har svårt att släppa den. Så även om den som film är rätt usel, kan nog konstvärdet komma att bli något helt annat. Kanske. 


Fast samtidigt har jag ytterst svårt att acceptera att man gör en medvetet svår och provocerande film som av ett litet antal kommer anses vara viktig och till och med välbehövlig, men som ingen förstår av dem som den borde vara viktig för.


”Mother!” är en sådan film. Ingen verkar förstå den, de flesta hatar den. Men sedan finns såklart en klick som envisas med att den är något absolut fantastiskt. Och så får det vara, men på frågan varför, ges mestadels bara luddiga om än välformulerade svar om att det är en käftsmäll, ett slag i magen, en ångestladdad åktur. Varför då åka i ångest eller få ett slag undrar man ju, men ett tillfredställande svar har inte någon ännu kunnat komma med.

Jag är för filmiska käftsmällar och jag gillar att känna ångest, rädsla och diverse andra obehagliga känslor när de kommer utifrån, men då ska jag göra det av en anledning. Dessa känslor ska grunda sig i något större, inte bara finnas där få mig att må dåligt. 


”Mother!” mådde jag väldigt dåligt av. Det finns fruktansvärda och extremt brutala scener som inte ens inför mitt analyserande och toleranta öga kan berättigas, varför de bara blir till spekulativa och hemska bilder utan mening. Meningslöst med andra ord.

Så här en stund i efterhand har jag smält mycket av det jobbiga och kan medge att det är intensivt, fotot vackert, kameraåkningarna intressanta och effekten av dessa klaustrofobiskt. Även skådespelarna är, inte alls oväntat, väldigt trovärdiga och framförallt Jennifer Lawrence och Michelle Pheiffer formligen lyser i ögonen av övertygelse, medan jag inte kunde bry mig mindre om deras respektive karaktärer. 
Jag skulle kunna komma med en hyfsat tänkvärd och vetenskapligt grundad analys om filmens egentliga innebörd, nu när jag förstått lite vad dess ursprung är, men känner att nej, det är inte så en bra film ska tas emot. Att skapa en film för de redan invigda att föra samtal kring över ett kulturellt glas rödvin känns bara arrogant och jag tror inte Darren Aronofsky egentligen är arrogant, så vad gick fel?

Vet ni vad. Gå och se ”Mother!”. Eller nej, gör det inte. 


Jag vill egentligen inte rekommendera den för någon, men vill ändå uppmuntra till en titt om man vill se något att uppröras av. Den är absolut sevärd ur en ”öppna upp för diskussion” -aspekt, men egentligen är filmen inte värd så mycket annat. Den gör dessutom allt för att du som åskådare inte ska förstå vad poängen är, samtidigt som poängen är det enda som i slutändan skulle kunna rädda dig från att ha slösat bort två värdefulla timmar av din tid.