När Scarlett Johansson första gången fick göra entré som Natasha Romanoff i “Iron Man 2” var det som en översexualiserad S.H.I.E.L.D.-agent som mest dök upp för att fylla ut en tajt läderdräkt. Karaktären har sedan dess fått en del upprättelse och kommit att ha en nyckelroll i Avengers-gänget. Trots det har hon främst stått vid sidan av de andra hjältarna, fram tills nu.
I hennes första solofilm får vi följa Natasha i efterdyningarna av “Captain America: Civil War”, där en protokollviftande och militärt uppbackad Thaddeus Ross (William Hurt) är ute efter Black Widow för att ha brutit mot Sokoviafördraget. Men allas vår egen superspion får snart ett annat hot mot sig när hennes förflutna smyger sig på i form av den organisation som gjorde henne och hundratals andra unga flickor till iskalla “black widows”. Tillsammans med sin likasinnade lillasyster Yelena (Florence Pugh), taktiska mamma Melina (Rachel Weisz) och bufflige pappa Alexei (David Harbour) – Sovjetunionens egna Captain America – ger sig Natasha ut för att kräva hämnd mot den ondsinta Dreykov (Ray Winstone) och hans organisation Red Room.
Den australiska regissören Cate Shortland (“Lore”, “Berlin Syndrome”) har fått i uppdrag att ta sig an detta första soloäventyr för Black Widow, och har tillsammans med bland annat “WandaVision”-skaparen Jac Schaeffer skapat en actionfylld spionthriller som för tankarna till exempelvis James Bond och Jason Bourne, snarare än Marvels sedvanliga superhjälteberättelser. Letar man i Marvel-skafferiet hittar man dock likheter med till exempel “Captain America: The Winter Soldier” samt nyss sända tv-serien “The Falcon and the Winter Soldier”.
Trots sina spionfilmsinfluenser lutar sig denna världsomspännande strapats till actionspektakel sig allt för vant på Marvels sedvanliga stil och story. Sin kompetenta action till trots bjuds det inte på några större överraskningar under filmens dryga två timmar långa speltid.
Det främsta problemet med “Black Widow” är dock att den kommer cirka fem år för sent. De som känner till karaktärens öde i “Avengers: Endgame” vet att det inte kommer bli särskilt mycket mer skärmtid för Scarlett Johansson i framtiden, och att återvända till detta praktiskt taget betydelselösa mellanäventyr känns “too little, too late”. Att filmen dessutom fastnade i coronapandemins oräkneliga framflyttningar gjorde den inga tjänster.
Scarlett Johansson gör den här rollen i sömnen vid det här laget, vilket nödvändigtvis inte är någon kritik, men hon får tyvärr inte bjuda på så mycket mer utöver sådant vi redan sett. Desto roligare är det att se Florence Pugh (troligtvis) ta över manteln och föra det ryska spionarvet vidare. Även David Harbour är härligt burdus som supersoldaten Red Guardian, även om alla humoristiska försök inte landar helt rätt i den dysfunktionella familjedynamiken. Svenska Nanna Blondell dyker upp och fortsätter trenden med svenska spionfilmskurkar, men har tyvärr inte en lika särpräglad roll som varken Michael Nyqvist i “Mission: Impossible – Ghost Protocol” eller Ola Rapace i “Skyfall”.
Fans av Marvels mer jordnära filmer, med fokus på klassiskt handgemäng och politiska intriger, kommer inte bli besvikna på “Black Widow”. Det är en snygg och gedigen actionfilm som bjuder på godtagbar underhållning för stunden. Men för Natasha Romanoff kunde det blivit ett mer värdigt avslut.