Jag är Zlatan 2021

”Man kan ta en kille från Rosengård. Men man kan inte ta Rosengård från en kille.”  

 

Zlatans egna bevingade ord, förevigade över cykeltunneln som leder in till Malmöförorten, löper som en röd tråd genom “Jag är Zlatan”. Adaptionen av David Lagercrantz omtalade biografi tar oss med till grusplanen nedanför hyreshusbalkongerna där allt började. Filmen dribblar kors och tvärs i tid och rum för att porträttera den kaxige cykeltjuven som vågade tro på pojkdrömmen att en dag bli världens bästa fotbollsspelare. Lagercrantz, som själv har skrivit manuset ihop med Jakob Beckman, centrerar dramat mer kring uppväxten än spelarkarriären och kallar det för “den amerikanska drömmen på svenska, för första gången”. 

 

Och nog har filmatiseringen av Ibrahimovics inträde i strålkastarljuset stråk av “Rocky”. Med popmusik, pojkstreck och träningsmontage tecknas en något ljusare bild av ungdomsfotbollen än den som framträder i Ronnie Sandahls mörka San Siro-saga “Tigrar” eller i Olof Berglinds skildring av den pengastyrda talangmarknaden “Det vackra spelet”. Istället för skenade psykisk ohälsa i den moderna fotbollens talangfabriker eller agentfiffel och prislappen på unga killars fotbollsdrömmar fokuserar Zlatanfilmen på slitningen mellan individualism och jantepräglad svensk lagidrott. "Varför kan du aldrig passa bollen?” gnäller folk på Zlatan genom hela karriären, tills det sjunker in att just detta är grunden i hans storhet.

 

Till viss del kan man ifrågasätta Sune-fieringen i porträttet av Rosengårdsgrabbens barndom där de barnförbjudna okvädesord från FBK Balkans träningsplan samt droger och alkohol har polerats bort. Fotbollsplanen på gården framträder inte heller som den tillflyktsort från ett stökigt hem, eller den ventil som trots allt fångade upp en stökig problemunge på glid. Resultatet är möjligen mer rart och familjevänligt, men tyvärr en aning temperamentslöst. Det dramaturgiska valet att väldigt svepande alternera mellan bokens mest charmiga anekdoter och de något repetativa musikmontagen hjälper inte heller filmen att få ner fötterna i varken Malmö eller Amsterdam.  

 

Den förträffliga rollsättningen av debutanterna Dominic Andersson Bajraktati och Granit Rushiti som “Ibra” i olika åldrar spelar mindre roll när filmen spelar så safe. Det är svårt att skaka av intrycket att hela produktionen vilar på ett riskminimerande marknadstänk och studions antagande att de filmiska underdog-elementen i Ibrahimovićs origin story ska kunna direktutvinnas ur sidorna i den bästsäljande boken och fogas till filmmagi för den breda publiken. Men sportfilm är en svårbemästrad konst, så även för denna Zlatan-saga som äntrar planen med både benskydd och hjälm.

 

“Jag är Zlatan” är ingen dålig film, den känns bara onödig. Det räcker med att snegla ett par minuter på Malmöbröderna Fredrik och Magnus Gerttens förträffliga dokumentär “Den unge Zlatan” (2015), som tar oss med på samma resa – utan att hoppa över det ikoniska allsvenska genombrottet, för att påminnas om hur mycket oefterhärmlig karisma, magnetisk panache, talande detaljer och friktion som mattats av genom fiktionens alla filter. När saga och dokumentär till slut möts i eftertexterna av spelfilmen, med klassiska tv-bilder på Zlatans bolltrolleri, är filmen ju redan slut och vi påminns enbart om hur fattig dikten kan te sig inför verklighetens svårfångade lyskraft. Som stjärnan själv skulle säga; ”Zlatan är Zlatan”. Det borde vi kanske ha lärt oss vid det här laget.