All The Way 2016

Vi kastas direkt in i en av de mest avgörande historiska perioderna i USA:s historia och möter vicepresident Lyndon B. Johnson (Bryan Cranston) i ett väntrum på Parkland Memorial Hospital den 22:e november 1963. I rummet bredvid har John F. Kennedy just avlidit till följd av svåra skottskador, vilket betyder att Johnson är den som får ta över presidentrollen fram tills nästkommande val. Han blev med andra ord lite av en “accidental president” som han själv kallade det för och klackades oväntat in på världens högsta maktposition. 

De unika omständigheterna gjorde också att Johnson ärvde Kennedys passionerade arbete med medborgarrättsrörelsen i USA, drivet i nära samarbete med Martin Luther King (Anthony Mackie). Hanteringen av den frågan blir dock inte helt smärtfri när Johnsons sydstatsvänner - ledda av den djupt konservativa senatorn Richard Russell (Frank Langella) - inom demokraterna hotar att lämna partiet om fler lagförslag på den fronten röstas igenom. Det vassa politiska fulspelet tar sin början. 

Om man jämför med legender som JFK och Nixon så är Lyndon B. Johnsons presidentskap i princip ett vakuum i min och många andras kunskapsbanker. Det har gjorts otaliga filmer om de två förstnämnda, men det är sällan man får se “LBJ” på vita duken. När han väl dyker upp är det oftast som en osympatisk biroll i stil med Tom Wilkinson i “Selma” eller Liev Schreiber i “The Butler”. Man hinner aldrig få ett stabilt grepp om honom, om mannen bakom den historiska figuren.

Men nu har det blivit Jay Roachs - HBO:s främsta “go to”-regissör när det gäller politiska porträtt - tur att göra ett försök, och på just den fronten lyckas han grymt bra. Tillsammans med Cranston lyfter han fram den fascinerande politikern, men också köttet, blodet och imperfektionerna under ytan. I vissa scener utstrålar han pondus och pepprar stenhårda ord mot sina motståndare, medan han i andra är fullkomligt mentalt paralyserad av sin egen osäkerhet och gräver ner sig i sängen. Kontrasterna är starka, men inte för en sekund spricker trovärdigheten.

Allt hänger på att Cranston verkligen sätter skådespeleriet, och det gör han. Stundtals är han farligt nära överspel, men till skillnad från insatsen i “Trumbo” så håller han sig hela tiden på rätt sida om den hårfina linjen. Han har minst sagt gått all in med sminket (kusligt porträttlik ur vissa vinklar), kroppsspråket och dialekten, vilket hade kunnat resultera i något helt gräsligt dåligt i en alternativ verklighet. Den härligt teatrala prestationen passar dock väldigt bra just här och eldiga skådespelare som Melissa Leo, Anthony Mackie, Bradley Whitford och Frank Langella blåser också på rejält när de får chansen. Alla gör grymt bra ifrån sig och håller sin planhalva mot en storspelande Cranston.

Att de kan gå så pass långt som de gör handlar nog också till stor del om att materialet de har att jobba med är så vasst. Manusförfattaren Robert Schenkkan har adapterat sin egen pjäs med samma namn (där Cranston också gjorde huvudrollen) och har valt att behålla dess sköna kammarspelskänsla. Filmen består nämligen främst av relativt långa dialogscener i bilar, på rökiga kontor, kring middagsbord och på diverse hotellrum. Det märks att Schenkkan kan sina ord och tankarna förs osökt till Aaron Sorkin när de verbala striderna verkligen bränner till ordentligt. “There’s no room for nice in a knife fight”. 

Tyvärr dras helhetsintrycket ner en bit av att Roach och Schenkkan försöker trycka in två filmer i en. De verkar inte riktigt veta om de vill göra filmen om Johnsons arbete med medborgarrättsrörelsen och dynamiken med Martin Luther King eller om huvudfokus istället ska läggas på 1964 års presidentval. Jag gillar verkligen att det är en relativt kort period som skildras snarare än den tröttsamma “vaggan till graven”-modellen, men storyn hade kunnat bli ännu mer fokuserad och effektiv om vissa bitar trimmades bort.

Det är i stort sett det enda som håller “All the Way” från att nå ett betygssteg högre, så rekommendationen är stark. Trots att det är en tv-produktion så är den visuellt snygg och engagerande rakt igenom och känns faktiskt oväntat påkostad. Dessutom handlar den till viss del om rasism och främlingsfientlighet, ämnen som sorgligt nog är ständigt aktuella.