Sabaya 2021

Sabaya betyder sexslav. När Daesh (IS) attackerade Yazidierna i Sinjar-provinsen 2014 dödade de männen och kidnappade kvinnorna för att använda dem som sabayas. Svensk-kurdiske regissören Hogir Hirori begav sig dit 2018 för att dokumentera situationen och resultatet är “Sabaya” - hans sista film i trilogin (“Flickan som räddade mitt liv” från 2016 och “The Deminer” från 2017 ) om de fasansfulla konsekvenser som kriget skapat för Yazidierna i norra Irak. 

Lite bakgrundshistoria kan behövas för de oinvigde då största delen av ”Sabaya” är filmad i cinéma vérité-stil där få förklaringar ges förutom några textade citat. Al-Hol-lägret i nordöstra Syrien anses vara det farligaste lägret i Mellanöstern med sina 73 000 tillfångatagna Daesh-anhängare. Lägret bevakas av kurdiska styrkor men är beläget på en plats där Daesh fortfarande är allestädes närvarande. I lägret finns också de kidnappade sabayas.

Volontärer från Yazidi Home Center Sabaya med Mahmud och Ziyad i täten gör regelbundna nattliga turer in i lägret med sin skåpvagn för att befria flickorna, och ibland smuggla in kvinnliga infiltratörer varav några själva varit tillfångatagna sabayas. Hemma väntar Mahmuds fru Siham och mamma Zahra för att ta hand om de traumatiserade tjejerna - och bränna de svarta hijabs de tvingats bära för att passa in i en religion som inte är deras egen!

Dokumentären får skickligt in några riktiga ont-i-magen sparkar när händelsen går från odramatiskt småtråkigt (en kedjerökande Mahmud som halvligger på golvet och pratar i mobiltelefon, småtjafsar med Siham, eller lagar mat) till adrenalinhöjande fara (en biljakt med skottlossning, en anlagd brand som förstör centrets odlingar och enda inkomstkälla). 

Det värsta är scenerna med de unga tjejerna själva. Räddningssekvenserna är filmade i samma lugna, enkla, och odramatiska tempo som filmen i övrigt. Det avgrundsdjupa allvaret smyger sig på i scener som när filmfotot visar hur bilen skumpar fram på vägen till ljudet av en fritagen tonårstjej som inte kan sluta gråta. Eller den söta lilla sjuåringen som tillfångatogs när hon var endast ett år gammal. Vad har de använt henne till? Tanken svindlar…

Dokumentären behandlar varsamt och respektfullt flickornas trauman. Några få sekvenser låter dem berätta direkt för kameran hur de slagits, sålts och gifts bort men utan ingående detaljer. Sådana behövs inte för det vi förstår av situationen är illa nog. Vart ska den fritagna tjejen ta vägen när hennes familj dödats? Och oron över att familjerna inte vill ha dem tillbaka när de varit sabayas. Att de äntligen räddats betyder inte nödvändigtvis slutet på svårigheterna även om dessa dyker upp i ny form.

En av infiltratörerna som är före detta sabaya berättar hur den första mannen som våldtog henne var svensk. Precis som i de övrigas berättelser får man gissa sig till omständigheterna själv - pratar vi om de uppmärksammade IS-sympatisörer som åkte ner från Sverige för att kriga? Kan hennes vittnesmål hjälpa till att få den här mannen dömd? Man kan bara hoppas.

Initialt är det lite svårt att få grepp om hur räddningsorganisationen fungerar, om lägret de hämtar upp Yazidi-kvinnorna ifrån, och hur farligt räddningsarbetet egentligen är. Men det är också filmen styrka då farorna dyker upp utan inledande dramatisering, som på riktigt. En sömnig bilresa där passagerarna helt plötsligt blir måltavlor för skottlossning. Ett alldagligt vänterum i lägret som helt plötsligt blir till skyddsrum från en krigssituation utanför dörren. Och så vidare. Dokumentären påminner en smula om “Till min dotter” minus “dagboksdelarna”.

“Sabaya” premiärvisas på Sundance filmfestival 2021 (som för övrigt visar en stor andel svenskproducerat i år). Håll utkik när turen kommer till svensk publik för det här är en dokumentär som känns för viktig för att missa.