The Guest 2014

Det hinner knappt gå en minut av regissören Adam Wingards och manusförfattaren Simon Barretts "The Guest" innan välmåendet infinner sig och jag trygg kan luta mig tillbaka i biostolen med ett fånigt leende på läpparna. Synthen har dånat igång, titeln presenterats i stora vintage-versaler, en fågelskrämma med pumpahuvud har berättat vilken magisk filmårstid vi befinner oss i och det står ganska klart att det här är en film helt utan låga växlar. Det liknar känslan efter en tugga av en efterlängtad, kladdig burgare - en burgare med extra fries och stor milkshake vars smak direkt förflyttar en tillbaka till John Carpenter och James Camerons frisläppta och ljuva 80-tal.

Dan Stevens, kanske främst känd som den ytterst noble Matthew Crawley i "Downton Abbey" knackar här på familjen Petersens villadörr i New Mexico med budskapet att han är en f.d soldat som kände deras nyligen avlidne son. Med söderns mest pålitliga dialekt (yes ma’am) och de vänligaste azurblå ögonen charmar sig denna svärmorsdröm till främling in i den sörjande småstadsfamiljens hem. 

Som den artige husgäst han är vill han inte tränga sig på men gör sig samtidigt behjälplig på alla fronter som om han vore en genmodifierad drömstorebror, genom att läxa upp dotterns besvärliga ex, lyssna till familjens bekymmer, hänga tvätt och visa lillgrabben hur man tar i tu med mobbare. Snart är det ingen som längre ifrågasätter vilka hemligheter som döljer sig bakom de där smilgroparna och de perfekt utmejslade magrutorna, trots att hans lösningar snart börjar generera blodspillan. 

Efter home invasion-godbiten "You’re Next" och "V/H/S"-antologierna var det antagligen många som väntade sig en renodlad skräckfilm från den nostalgiska rysarduon Wingard/Barrett. Istället får vi något som är så mycket mer. En radioaktiv, neonflimrande, och elektropulserande korsning mellan "Halloween", "The Terminator" och "The Stepfather" som torde få mången genrefilmsnostalgiker knäsvag. "The Guest" bär ett ofrånkomligt släktskap med "Drive" i färgskalan, sättet man plockat de hårdaste bitarna ur 80-talets b-filmer samt låtit det elektroniska soundtracket ta en framträdande plats och närmast dränka bilderna. Till skillnad från vilsna nostalgitrippar som Technicolor-överdosen "Hobo With A Shotgun" håller sig "The Guest" hela tiden på rätt sida av retrogränsen mellan att hylla och själv göra b-film. 

Likt Ti Wests lika skickligt 80-tals-emuerande "The House of The Devil" schabblar "The Guest" bort ett toppbetyg genom en slarvig sista akt som inte lyckas leva upp till de förväntningar resten av filmen byggt upp. Men tack vare den välbehållna svarta humorn som känns igen från "You’re Next", en ostoppbar Dan Stevens och årets fetaste soundtrack så pulserar filmens vidare i ens blodomlopp långt efter eftertexterna. En skamlöst underhållande filmupplevelse lika förlösande för publiken som för Dan Stevens post-"Downton Abbey"-karriär. Minst sagt.