The Outsider 2020

Tvångsreflexen att filmatisera varje bokstav som Stephen King trycker in i ordbehandlaren har resulterat i en uppsjö av havererade filmer och tv-serier. Även när den litterära förlagan håller hög klass i sig stöter man ofta på patrull i överföringen till rörlig bild.

En vanlig fälla är att när den i Kings berättelser vanligt förekommande Uppgörelsen – själva slutstriden med den fysiskt manifesterade ondskan – ska skildras på duken så är publikens tolerans betydligt lägre än om man tar del av samma förlopp i skriven text. Få filmskapare lyckas ta vara på den less is more-princip som King ofta praktiserar i sina beskrivningar av Ondskan. Istället blir det CGI-orgie och Hollywoodklichéer som en taskig efterrätt.

Givet Stephen Kings enorma katalog finns det givetvis också lyckade undantag. Nio delar långa ”The Outsider” (HBO Nordic) har goda chanser att gå till streaminghistorien som en av de bättre King-adaptionerna någonsin. Skälet är delvis att många väldigt begåvade människor är inblandande i produktionen, både bakom och framför kameran.

Showrunnern Richard Price har spottat ur sig högkvalitativa romaner sedan tidigt sjuttiotal och har i egenskap av manusförfattare hjälpt till att forma några av de senare årens mest prestigefulla tv-serier (”The Wire”, ”The Night Of”, ”The Duece”). Sedan ”Ozark” har i stort sett allt som Jason Bateman tagit i förvandlats till guld, här medverkar han både som skådespelare och regissör.

Bland skådespelarna återfinns dessutom den ofelbare Ben Mendelsohn, som även har producerat. Hans sammanbitna skeptiker till snut med hjärtesorg i bagaget (en tonårsson som dog i cancer) är väl närmast stapelvara i kriminal- och skräckgenren, men den australienska skådespelaren verkar tycka att det är så skönt att ha sluppit det ensidiga skurkfack som Hollywood gärna spärrar in honom i att hans släpiga och eftertänksamme Detective Ralph Anderson undviker stereotypen.

Engelska stjärnskottet Cynthia Erivo gör en privatdetektiv och savant med Danny Torrence-vibbar, och är imponerande konsekvent utan att vara övertydlig i sin Aspergerdoftande framtoning. Stabila trotjänare som Bill Camp och Julianne Nicholson förstärker birollslaget alldeles otvunget.

Estetiskt och skådespelarmässigt finns det följaktligen ingenting att anmärka på. ”The Outsider” är smart och suggestivt berättad, subtilt otäck och ständigt överraskande. Trots att ett makabert barnmord sätter billen i rullning låter man bli att vältra sig i äckligheter.

Ändå rör det sig om ett våghalsigt projekt som kräver att publiken accepterar en utdragen genremetamorfos. Det sista avsnittet skulle mycket väl kunna utspela sig i en helt annat universum än det första.

Vad som börjar som en sofistikerad whodunnit i lyxförpackning och utan övernaturliga stråk – tänk ”True Detective” eller redan omnämnda ”The Night Of” – förvandlas gradvis till en mycket klassisk Stephen King-skräckis. Det geniala med ”The Outsider” är att serien tar så mycket tid i anspråk att lotsa tvivlaren mot det övernaturliga att man följer huvudkaraktärernas inre resor nästan i realtid. Som tittare förstår vi rätt omgående att hjältarna ändå har existensen av ett regelrätt monster att förhålla sig till, men Ralph Anderson vägrar att tro på övernaturliga förklaringar in i det allra sista. Och vi sympatiserar med honom också.

”Om det här är på riktigt så kastas precis allting omkull. Hela världen som vi känner den slutar gälla”, säger han i ett för honom ovanligt ångestanfall.

Ett av Kings favoritmotiv, kampen mellan skepticism och acceptansen att det finns sådant som undkommer vetenskaplig beskrivning i en värld som vi trots allt bara är gäster i, blir ofta svårsmält i det kortare formatet. Som långfilm hade ”The Outsider” mycket enkelt kunnat ta en svanhopp ned i det rent larviga efter en lovande första halvtimme. Det har hänt minst åttahundra gånger förut när det gäller King-genren.

Som tio timmar lång serie är den processen, från avfärdande av alla icke-vetenskapliga modeller till den existentiella krisreaktionen när det samlade förnuftet till sist blir överbevisat istället hela poängen. Att det stundtals går så långsamt är alltså kongenialt med ämnesvalet.

Jag läser under rubriken ”Upcoming Stephen King adaptations” att minst åtta projekt ligger i den omedelbara pipelinen. Jag tvivlar starkt på att någon av dem kommer att komma i närheten av ”The Outsider” sett till underhållningsvärde. Men min naturgivna skepticism kanske till slut vacklar och faller i bitar, precis som för Detective Ralph Anderson. Våga tro, och allt det där.