Bastarden 2023

Danske regissören Nikolaj Arcel är tillbaka med ett storslaget historiskt epos baserat på Ida Jessens bästsäljande roman “Kaptenen och Ann Barbara”. Året är 1755 och kapten Ludvig Kahlen befinner sig efter mångårig tjänst i armén på fattighuset för veteraner. Där har han dock inga planer på att stanna, för han är fortfarande stark, arbetsduglig och mycket ambitiös.

 

Ambitionerna tycks stamma ur hans ursprung som den oäkta sonen (därav titeln) till en rik godsägare och dennes hembiträde. Utan varken titel eller pengar har han mot alla odds lyckats arbeta sig upp till rangen av kapten i Danmarks armé. Nu uppvaktar han kungens beslutsfattare med ett förslag - att odla upp Jyllands karga heder och starta en bosättning med nybyggare, i utbyte mot adelstitel, herrgård och tjänare.

 

Förslaget går igenom, eftersom han lovar stå för alla kostnader själv, och ingen hittills lyckats tämja den såddmotståndskraftiga jorden eller härda ut i det oförlåtliga klimatet. De tror helt enkelt inte att kan kommer lyckas. Men Kahlen har ett hemligt ess i rockärmen - en mängd säckar från Tyskland med en ny lättodlad gröda, som snart ska få en självklar plats på mattallrikarna i hela Skandinavien - nämligen potatis.

 

Nu kanske man kan tro att ett epos om potatisodling i Danmark låter rätt så ospännande, men Kahlens väg är kantad med strapatser. Heden styrs av rövare med “mörklingar” till sin hjälp - importerade romska barn som med sin mörkare hudfärg skrämmer de vidskepliga danskarna. Och den lokala länsdomaren och godsherren Frederik De Schinkel (Simon Bennebjerg) anser att heden tillhör honom, och blir snart besatt av att se den stolte Kahlen misslyckas.

 

Men Kahlen har den vänlige pastorn Anton Eklund (Gustav Lindh) till hjälp, samt tjänsteparet Johannes (Morten Hee Andersen) och Ann Barbara (Amanda Collin) som rymt från De Schinkels grymheter. Dessutom sällar sig en grupp tyska bosättare till dem, samt den romska flickan Anmai Mus (Melina Hagberg).

 

Man kan se “Bastarden” som ett sorts mörkt kostymdrama eller nybyggarepos med vilda västern-känsla. Tonen känns dock skandinavisk som “Pelle Erövraren”, “Utvandrarna” eller liknande emigrationsdraman, fast med våldsammare innehåll. Faktum är att känsliga tittare bör varnas för magstarka scener av människotortyr (japp, elak husbonde) samt djurslakt (här dock en get istället för nötkreatur).

 

Filmfotot är traditionellt vackert och storslaget som i gammaldags storfilmer, ofta ur fågelperspektiv, men utan de obligatoriska kostymdramescenerna där kärlekskranka herrgårdsmöer springer över ängar och fladdrar med utsläppt hår till klinket av pianotoner. För Kahlen är oromantiskt stoisk, styrd av en okuvbar vilja att lyckas, den typen av strongman-hjälte man finner i Västern- eller gladiatorfilmer.

 

Man skulle också kunna se honom som en sorts potatisodlarversion av “Scarface” eller “Citizen Kane”, den typen av filmarketyp som metodiskt steg för steg arbetar sig upp och låter medlen helga målen, bara för att upptäcka att det är ensamt på toppen. Men Kahlen växer emotionellt under filmens gång, och han mjuknar med åren…

 

Kahlen är verkligen en perfekt roll för Mikkelsen. Han har fin kemi med Ann Barbara, medan scenerna med den bortskämda De Schinkel lättar upp, då Bennebjerg tacklar rollen med spelevinkmanér som en ond version av Amadeus…eller rättare sagt, det är roligt tills tortyrredskapen tas fram, då fastnar skrattet i halsen… Men att karaktärerna runt Kahlen är så ensidigt goda eller onda, ibland på gränsen till karikatyrer, gör också att berättelsen kan kännas aningen lättviktig.

 

På det stora hela är dock “Bastarden” en storslagen visuell filmupplevelse, bitvis sentimental och melodramatisk med frosseri i 1700-talssadism, men alltigenom engagerande.

 

Jag hade turen att se den på vita duken på Scandinavia House i New York, då det vackra filmfotot bäst avnjuts på storskärm. Filmen är kanske inte berättartekniskt unik, men det är ett annorlunda och intressant stycke dansk historia som presenteras. Detaljerna kring verklighetens Ludvig Kahlen som försökte odla upp heden och Frederik de Schinkels liv må ha försvunnit in i historiens glömska, men den fiktiva versionen är spännande nog.