Maleficent 2: Ondskans härskarinna 2019

Jag misstänker STARKT att den här filmen egentligen handlar om antikrist. Fågeln Fenix (jag avskyr fågeln fenix) är en symbol för antikristliga kungar som reser sig. Och de magiska inslagen... Alltså jag orkar inte gå in på djupet. Angelina Jolie gör i alla fall rollen väldigt väl. Hon framstår , trots att hon är skrämmande, som väldigt tilldragande. Men till skillnad från första filmen känns handlingen en aningens ihopkrafsad. För att vara så dålig så var den bra, men den var inte riktigt bra. Och - den är inte för barn. Se den inte med era barn. Såvida de inte är minst 11 år. Eller 12. Det är min rekommendation.

Barnen älskade filmens mäktiga slag, läskiga scener och fantasifyllda varelser. Mer av allt. Själv blev jag snabbt trött av allt buller. Inget tog riktigt tag i mig förutom just Maleficent som görs av en perfekt Jolie. Hon är ett lika fascinerande naturväsen här som i ettan. Men det räcker inte för att lyfta en ganska våldsam och rörig film. Skaparna tappade bort berättartråden i sin vilja att driva med fördomar om vem som är god och ond, för att till slut ändå vända på en femöring som om inget hänt och avsluta filmen som alla andra Disneyfilmer. 2/5

Min längtan har varit lång. Sedan 2014 då filmen “Maleficent” blev en succé på bio så har en uppföljare utlovats och Angelina Jolie ville gärna upprepa titelrollen. Sedan har det varit skillmässa med Brad Pitt, vårdnadstvister och regiarbete som har skjutit upp inspelningarna. Nu har filmen slutligen 5 år senare blivit av och jag har med mycket höga förväntningar varit och sett filmen “Maleficent: Mistress of Evil” som den heter och ska med denna filmrecension berätta om vad jag tyckte. Fanns det samma filmmagi eller mer? Men först ska jag återge lite av filmens handling. 5 år har gått. Prinsessan Aurora (Elle Fanning) har vuxit och blivit en ung kvinna som styr över sitt rike (The Moors). Sitt slott som hon ärvde av sin far har hon skänkt till människorna i det som tidigare var hennes rike. Nu befinner hon sig i feernas värld under Maleficents (Angelina Jolie) vakande öga. Hennes friare Prince Philip (Harris Dickinson) dyker upp och Aurora svarar ja på frieriet. Maleficent får via Diaval (Sam Riley) veta detta och blir rasande, men går trots sin ilska med på att träffa Prince Philips förräldrar under en vad hon tror är en fredsmäklande middag. Men inget blir som de tänkt sig eftersom Prince Philips mamma Queen Ingrith (Michelle Pfeiffer) har helt andra planer för kungariket och sonens framtid. Var väntan värd för att få den här uppföljaren undrar ni. Ja, kan jag börja med att säga. Historien börjar gulligt med söta svampvarelser och feer i alla dess former för att man ska förstå att filmen är en Disneyproduktion. Men den gulliga familjefilmsinramingen avtar gradvis. Det hela trappas upp när Angelina Jolie gör entré för första gången i sin första scen och yttrar orden “Don´t ruin my morning!”. Då vet man att en konflikt finns kvar. Hon är fortfarande inte helt god. Hon sviktar i om hon vågar lita på oss “humans”. När den katastrofala middagen på slottet sedan urartar så får det tragiska konsekvenser. Nya karaktärer introduceras och historien blir mörkare. Originaltrion bestående av Maleficent, Princess Aurora och formskiftaren Diaval finns med även denna gång. De tre feeerna som tog hand om Aurora som barn är tillbaka och till och med spinnrocken som Aurora stack sig på och föll i en hundraårig sömn finns med. Men det är vad som är bekant ifrån den första filmen. En ny karaktär är en vingklippt pyssling spelad av ingen mindre än Warwick Davies och hans karaktär är en sådan som man inte får kläm på direkt om han har fredliga eller elaka avsikter. Så är det Michelle Pfeiffers ondskefulla gestaltning av Queen Ingrith som överraskar. Därefter introduceras även en massa karaktärer då Maleficent möter en grupp varelser av sin egen sort (dark fairies). Så med andra ord får man en hel del andra intressanta och nya karaktärer introducerade. Men även handlingen bjuder på överraskningar. Man får veta en del om Maleficents ursprung och vad hon är för något. En del kanske kan tycka att detta tar bort mystiken ifrån karaktären. Men jag tycker om att man nu har fått pusselbitar på plats för att kunna förstå henne bättre. Första filmen ville förmedla att de historier som berättas kanske inte nödvändigtvis är sanna. Berättaren som för dem vidare kan vara den som ljuger. Skurken behöver inte nödvändigtvis vara genomond. Vem personen är som fört sagan vidare ska inte jag berätta. Men också det får man veta. I denna uppföljare lär man sig om vilken varelse Maleficent är och hennes släktes historia med dess konflikt med människorna. Det ger en helhetsbild till karaktären Maleficent och vilket nu får tittaren att älska henne ännu mer. Filmen “Maleficent: Mistress of Evil” har ett fint budskap om att lyckas hitta sitt inre jag för att förstå vilken sida man står på. Samt är det en berättelse om att man trots att man känner sig utanför kan finna en familj överallt. Familjen behöver inte bara handla om blodsband. Det är kärleken som segrar över hämden och hatet. Jag tycker att det är en fin sagovision i det kalla klimat vi nu lever i med globalt hat emot diverse folkgrupper. Det är mysigt att drömma sig bort i en fantasivärld som den visuellt vackra värld som har skapats kring Maleficent. Till stor del är filmens grundpelare att Maleficent och Queen Ingrith slåss om vem som ska få ge Aurora moderlig kärlek. Men alla andra element i denna effektivt uppbyggda och spännande historia sammanflätar alla dess element till en magnifik helhet. Filmen kan starkt rekommenderas för såväl äldre barn som vuxna. En “Game of Thrones” doftande historia med familjefilmsutsmyckning och ett fint budskap är vad man får. Jag blev mycket imponerad och ibland berörd till tårar av filmen “Maleficent: Mistress of Evil”. Mitt betyg är utan tvekan 5/5.