The Substance 2024

“The Substance” skulle kunna beskrivas som en sorts splatterversion av filmer som "Sunset Boulevard", "Allt om Eva", och “Döden klär henne”. Kärnan är densamma; en förr om åren hyllad kvinna åldras och får kliva åt sidan för yngre, nyare modell. “Revenge”-regissören Coralie Fargeats skräck/sci-fi-version bjuder dock på mer blod och mindre substans, medan det visuella rör sig mellan snyggt stilrent och frossande i äckel.

 

Elisabeth Sparkle (Demi Moore) är en framgångsrik aerobicsinstruktör med egen TV-show (och kanske skådis för någonstans nämns en Oscar). En dag råkar hon få höra av producenten Harvey (en roligt överdriven Dennis Quaid) exakt hur gammal och oattraktiv hon är och att de måste bli av med henne, vilket leder till ett förödmjukande avskedande.

 

Därefter råkar hon ut för en bilolycka och hamnar på sjukhus. En vacker sjuksköterska ser hur ledsen hon är och ger henne ett kort med ett telefonnummer och orden “The Substance”. Instruktionerna leder fram till den blodiga födelsen av hennes yngre jag, Sue (Margaret Qualley). De måste byta liv var sjunde dag, medan den andra ligger i koma på badrumsgolvet. Och följer man inte instruktionerna får det digra konsekvenser…

 

Även om en stjärna på Hollywood Walk of Fame antyder att filmen är satt i film- och tv-mekkats Los Angeles med allt vad det innebär av ungdoms- och skönhetsdyrkan, presenteras en generisk värld. Omgivningen är stilren och färgstark, men utan tid och rum. En värld där männen vänder sig bort i avsky från Demi Moores skitsnygga, vältränade rollfigur för att hon är över 50. En värld där tittarsiffror (= pengar) har samma betydelse som i vår värld, medan magiska substanser som gör en ung tycks ges ut lite hipp som happ.

 

Man kan dessutom undra lite vad Elizabeth får ut av det hela, rent logiskt. Hon vill bli ung igen. När Sue föds har hon Elizabeths alla minnen och personlighet, men därefter lever de separata liv. Den ena vet inte vad den andra gör med sin tid. Elizabeth är fortfarande kvar i sin gamla kropp och får alltså inte uppleva Sues framgångar. Konkurrens uppstår.

 

Demi Moore gör en fin och (framför allt kroppsligt) utlämnande rollprestation som Elizabeth. Likaså Margaret Qualley, fastän kameran mestadels zoomar in på hennes rumpa. Men de gånger ansiktet får vara med pendlar hon friktionsfritt mellan stjärnögt objekt till olycksbådande och hänsynslös streber. Tv-världens glittriga upprädanden är underhållande, de sterila miljöerna och statiska kameravinklarna effektfulla, och det "Ex Machina"-liknande moralkakebudskapet som bankas in att inte trixa med naturen för då går det illa tål alltid att höras ännu en gång.

 

Men mest är filmen en frossa i äckel. Närbilder på slafsigt tuggande, geggiga fingrar som pillar med räkor, och sörjan som lämnas kvar. Sprutor och injektioner. Köttslamsor. Gillar man den typen av chockvämjelser ska nämnas de fantastiska proteser som dyker upp, särskilt mot slutet, och inte helt utan humor. De är designade av Pierre-Olivier Persin, och väger upp mycket av den endimensionella handlingen.