Avengers: Endgame 2019

Elva år och mer än tjugo sammanflätade storfilmer. Att få följa Marvels ambitiösa franchise är lite som att gotta ner sig i en enormt påkostad tv-serie, där vi hunnit lära känna och fästa oss vid många karaktärer genom åren. Det här är den stora finalen för Avengers som vi känner till dem (även om många fler filmer förstås är på gång). Man bör ha hyfsad koll på MCU sen innan, för att hänga med i allt som händer. Men den viktigaste filmen att se om är "Avengers: Infinity War", som utgör den första halvan av historien.

En lila superskurk knäppte med fingrarna och raderade hälften av allt liv i universum. Här kommer vi in i en värld som försöker hantera det ofattbara, utan att riktigt kunna gå vidare. Hjältarna är inte vad de en gång var. Sorg och skuldkänslor har förändrat dem. Mörkret har svept över världen. Men plötsligt, en glimt av hopp. De ser en chans att ställa allt till rätta igen. Det är dags för Avengers att leva upp till sitt namn och få sin hämnd på Thanos, samt ta ställning till frågan: vad är de beredda att offra för mänsklighetens bästa?

"Avengers: Endgame" är inte din typiska stora, feta, korkade blockbuster. Den är inte heller vad man förväntar sig efter det känsloladdade spektaklet i "Avengers: Infinity War". Detta är en vild mix av kuppfilm, självparodi, rymdopera, råa slagsmål och fina dramatiska ögonblick. Från deppig stämning och dystra miner kastas vi raskt in i fartfyllda äventyr, på jorden och ute i rymden. Humorn är alltid nära, även om filmen är mörk och allvarlig när det krävs. En "best of"-samling av allt vi gillar med Marvel, helt enkelt.

Alla klipp, alla trailers har bara snuddat vid filmens handling, och det är en riktig lyx att luta sig tillbaka i biostolen ovetande om vad som komma skall. Manusförfattarna har många överraskningar i rockärmen, fler tricks än självaste Doctor Strange. De bjuder på en riktig berg-och-dalbana av känslor och intryck.

Titeln "Endgame" utlovar den sista striden, men jag ser hellre filmen som en epilog. Ett avslut på den långa Infinity-sagan och ett farväl till en era. En nystart, förstås, som lägger grunden för nästa fas inom MCU - dock utan stora cliffhangers eller bonusscener. Men andra hjältar och nytillkomna förmågor som Captain Marvel får hålla sig i bakgrunden.

I centrum står kärngruppen. Black Widow (Scarlett Johansson). Thor (Chris Hemsworth). Bruce Banner och hans gröna alter ego Hulken (Mark Ruffalo). Captain America (Chris Evans). Hawkeye (Jeremy Renner), som inte fick plats i "Infinity War". Och förstås Tony Stark. Den egocentriske miljardären och uppfinnaren har kommit långt sedan första "Iron Man", och visar sig både svag och sårbar bakom det hårda metallskalet. Robert Downey Jr gör här några av sina starkaste scener. Regissörsbröderna Russo gör en del modiga val och förändrar vissa av karaktärerna, om det är till det bättre eller sämre kan ju debatteras.

Här finns många fler karaktärer att hålla reda på, och lösa trådar som ska knytas ihop. Vi matas också med mycket teknisk rappakalja som får förklara filmens mer osannolika inslag. Men inget blir ett stort problem i händerna på bröderna Russo, som navigerar tryggt genom detta komplicerade schackspel och gör det lätt att hänga med. Vilket är imponerande, för det är också många olika viljor som ska tillfredsställas. De inbitna serietidningsnördarna. De vanliga biobesökarna som kollat in några enstaka filmer. Deras medföljande pojk- och flickvänner som inte kunde bry sig mindre. Russos har fullpackat filmen med något för alla smaker, men mest belönade blir filmälskarna som sett varenda kapitel.

"Avengers: Endgame" är ett stort och kärleksfullt tack till alla fans, som investerat sig i dessa karaktärer och fantastiska uppdrag under ett helt decennium. Vi bjuds också på många blinkningar åt tidigare filmer, och därmed en stor dos nostalgi. Mycket fan service och mycket film för pengarna.

Mäktiga miljöer och episka effekter? Nä, det handlar inte längre om det. Filmen behöver inte ens förlita sig på CGI-laddade jättestrider, även om ett par såna lite pliktskyldigt kastas in. Det handlar mer om att få uppleva en sista stund med den här konstellationen, och hylla en episk franchise.

Speltiden på tre timmar blåser förbi fort när man har så här roligt. När eftertexterna börjar rulla hade jag lätt suttit kvar i Avengers sällskap en timme till. Speciellt då man skyndar igenom den sista akten, där finns det gott om intressanta bitar som lämnas fort. Det blir lite förvirrande, och ibland lite av ett antiklimax. Men filmen är annars  en ruggigt skön och underhållande resa att hänga med på.

 

Tidernas dyraste filmprojekt lär inte göra någon besviken. Ihop med "Infinity War" bildar "Endgame" det mest episka vi hittills har sett inom serietidningsgenren.