Grizzly Man 2005

"Grizzly Man" är den enkla historien om en man som levde med grizzlybjörnar i  nära 15 år - tills de plötsligt åt upp honom. Historien är dessutom sann. Närmare bestämt är detta en dokumentär, tro det eller ej. Det första intrycket av personen i fokus - Timothy Treadwell - är inget mindre än att han är fullständigt galen och totalt sinnessjuk på alla sätt och vis. Han springer runt och pratar bebisspråk med björnar stora som sommarstugor, småbråkar lite med dem och ropar oavbrutet att han älskar de små snufsiga nallarna tokmycket. Det verkar inte bättre än att han faktiskt tror att han befinner sig i gosedjurssektionen i en leksaksbutik och döper djuren hejvilt till saker som Mr Chocolate, Mikey och Ghost.

Men bara efter en pytteliten stund är jag själv helt fastkörd i det tänket. Jag fastnar totalt i den barnsliga charmen av bilder på björnar i situationer jag aldrig sett tidigare. Det finns nåt så gulligt i en stor grizzlybjörn som gnuggar ryggen mot ett träd för att få lite ryggkli. Plötsligt upptäcker jag häpet att jag är där själv - övertygad om att dessa lufsiga varelser med stora tänder är stora teddybjörnar. Genom natursköna och nära bilder som växlar mellan statisk och handhållen kamera känns det som att jag står där, omgiven av myggor. Jag får blad i ansiktet, springer efter den där räven som snodde min keps, puttar undan björnnosar som kommer för nära med min hand. Hela Timothys värld omger en och man står där häpen, kisar mot solljuset och undrar vad som egentligen hände.

En stor del av dokumentären handlar om Timothys liv med björnarna, men den större delen tycks handla om hans död. Att han levde fullt medveten om att han var i livsfara. För han levde precis på den yttersta gränsen för hur någon kan leva som människa i vildmark. När små bitar från Timothys "riktiga" värld utanför vildmarken faller på plats känns allt rätt rimligt. Han är en uppenbarligen överexalterad, överentusiastisk och charmig manodepressiv kicksökare med en bakgrund i simtävlingar, surfing, alkohol och drogproblem... Som lyckades bryta sina beroenden på grund av att han gav "ett heligt löfte till björnarna" som han förklarar det själv. Att han proppat hela sin omgivning full med urusla lögner om sitt förflutna stämmer helt överens med hans vilja att lämna all skit bakom sig.

Timothy har dokumentären igenom ett behov att se djurvärlden som något finare och mer naturligt än människornas värld - därför klarar han inte av att hantera när hans djur dödar varann i kampen för sin överlevnad. Han tittar oförstående på och rörs till tårar medan han försöker komma på ursäkter och bortförklaringar. När han ligger i tältet och kramar sin barndoms nallebjörn samtidigt som han ber en bön till Gud om att låta det regna så att fisken ska nå till floden och björnarna ska få mat har han vunnit mitt hjärta. Han må vara en galning och det må vara ett mirakel att han överlevde så länge som han gjorde. Men hans kärlek och entusiasm kan ingen ta ifrån honom. Hela ”Grizzly Man” pendlar mellan ett desperat allvar, en hysteriskt surrealistisk känsla och en absurd ofrivillig humor. Som en enorm björnkram är den både busigt nafsande, oändligt varm, hårdhänt och inte allt igenom behaglig.

Regissören Werner Herzogs karaktärsfyllda berättarröst med en tydlig tysk accent får det att kännas som om det är en saga av sällan berättat slag. Men orden räcker inte till för att beskriva filmen. Så om jag säger så här: Se ”Grizzly Man” eller få en hungrig grizzlybjörn efter dej. Jag vet var du bor.