Min lilla syster 2015

Det handlar om Katja, en lovande konståkningstalang som tar sin träning på dödligt allvar. Hon är disciplinerad och målmedveten, till den grad att ambitionerna tar över hennes hälsa och skickar henne i en nedåtgående spiral. Det handlar också om Stella, lillasystern på väg in i puberteten, med allt vad det innebär: hemliga kärlekar och osäkerhet kring sin kropp. Mest av allt handlar det om syskonrelationen. Det är hat, oro, skratt och kärlek om vartannat. Och så anorexian som lägger sig som ett tungt mörkt moln över alltihop.

Först och främst: vilka prestationer! Amy Diamond har lämnat sin klämkäcka schlagerstjärna bakom sig, nu är hon skådespelerskan Amy Deasismont. Som Katja har hon en elektrisk närvaro som går rakt genom duken. Det är en av årets mest överraskande och minnesvärda prestationer. Lika sevärd är Rebecka Josephson som Stella, genom vars ögon vi följer händelserna. Rollen kräver mycket men hon är naturlig och fullkomligt orädd.

Den tredje debutanten som alla kommer tala om är Sanna Lenken, som står för manus och regi. Här följer upp den uppmärksammade kortfilmen "Äta lunch" med en långfilm på samma tema. Lenken skildrar ätstörningar med extrem trovärdighet. Här finns inga förmildrande drag. 

När filmen visas i skolor och används för utbildning och som diskussionsunderlag, kommer den säkerligen fylla sitt syfte. För vissa åldrar eller yrkesgrupper är det en viktig och välgjord beskrivning av en hemsk sjukdom. Här framlyfts vikten av att uppmärksamma varningstecknen och förstå konsekvenserna. 

Ska den bedömas som biofilm, blir det aldrig så gripande som det borde kunnat bli. Trots att det hela utspelar sig genom lillasyster Stellas ögon, upplever jag att jag aldrig riktigt kommer familjen nära. Det är på avstånd och nästan dokumentärt som vi får betrakta Katja och Stellas relation. Vägen fram till slutet är rak och hyfsat okomplicerad. Filmen spelar inte på mina känslosträngar. Det är visserligen positivt att inte få budskap nedtryckta i halsen, utan låta publiken få ta med sig det de vill från biografen. Jag är visserligen övertygad om att andra tittare kan komma att beröras mer, av antingen den fint skildrade syskonrelationen eller den realistiska bilden av anorexia. 

De vuxnas del i dramat gör mig däremot mest arg. Henrik Norlén och Annika Hallin tar priset som de sämsta filmföräldrarna på länge. Först frånvarande, sen rejält blinda för situationen, slutligen handfallna men alltid lika bleka som karaktärer. Visst, det är inte deras historia som berättas, men det är frustrerande av att karaktärerna är så platt skrivna, och varken har något vettigt att göra eller säga. En annan brist är sidospåret med Stellas förbjudna crush på systerns mycket äldre tränare. Det tillför inte mycket och tar onödig fokus från huvudhandlingen. 

Men jag vill ogärna tala om svagheter när syftet trots allt är gott och filmen kan bli så betydelsefull för många. 

"Min lilla syster" är diskbänksångest utan ursäkter. Sjukdomen smyger sig på som ett osynligt hot i denna mörka coming-of-age-thriller, som lätt för tankarna till "Amour" eller "Requiem for a Dream". Vi talar rätt otäcka filmer som man ogärna ser om, men de tvingar oss att ta i beaktande att livet inte alltid är en dans på rosor.