Svart krabba 2022

Det positiva först: vi har aldrig sett något liknande i en svensk film. Om du korsar "Hamilton" med "Den blomstertid nu kommer" börjar det kanske närma sig "Svart krabba" - en storskalig, snygg actionthriller med Hollywoodambitioner, satt i stämningsfullt kalla nordiska breddgrader. Filmer som "Red Dot" och "Svart krabba" hade inte kunnat göras innan Netflix visade intresse för lilla landet lagom, där vi med lite tur får se en actionrulle produceras var tredje år. Filmen ser ut att ha fått en lyxig budget som svenska regissörer vanligtvis bara kan drömma om.

Sen det negativa: det här är också en hopplöst tom historia som inte lyckas beröra känslosträngarna det minsta. Yta går före innehåll när regissör Adam Berg, känd för Kent-videos och reklamfilm, långfilmsdebuterar. Och trots att rollistan är en spännande skandinavisk godispåse är karaktärerna så platta att man som tittare knappt orkar bry sig om vem som dör härnäst. Ser man förbi den nationella stoltheten över en uppfriskande osvensk filmproduktion börjar "Svart krabba" snart att likna en amerikansk dussinfilm utan något eget att tillföra genren.

Handlingen utspelar sig i en dystopisk värld som kunde varit hämtad ur "Terminator", med byggnader och broar i ruiner. Människorna som överlevt är hungriga, desperata och beväpnade. Militären gömmer sig i hemliga baser för att försöka rädda det sista av ett samhälle som faller sönder och samman. Som publik får vi sparsamt med ledtrådar till vad som har inträffat, men det talas om Kriget som pågått i åratal, och Fienden som kommer allt närmare. Det är inte ens säkert om platsen ska föreställa Sverige, men det är mindre viktigt i sammanhanget. Som tittare kan du själv låta fantasin fylla i luckorna. (Klimatkrisen? En rysk invasion? Covid-19 om några år? Välj det hot som roar dig.)

I dessa kärva tider värvas Caroline Edh (Noomi Rapace) och fem andra individer till ett riskfyllt självmordsuppdrag. De ska bli skridskosoldater och ge sig ut på det stelfrusna havet, över fientligt territorium, för att nå en avlägsen bas med något slags Viktigt Paket. Lyckas de så utlovas ett slut på kriget och lyckliga återföreningar med nära och kära. Men soldaterna hinner inte långt förrän såväl misstro som den extrema kylan börjar nagga på deras pliktkänsla.

"Svart krabba" far fram i ett högt tempo genom ett mörkt ingenmansland och leder våra huvudpersoner mot ständigt nya prövningar och faror. På vägen hittar man dessutom kusligt vackra bilder, speciellt i de många scenerna ute på isen. Det är något hypnotiskt med den här bekanta men ändå främmande världen, täckt av snö och is och död, som känns som ett postapokalyptiskt skräckspel - kudos till fotografen och scenografen som gjort ett strålande jobb.

Tråkigt blir det sällan - men inte heller så spännande som det kunde vara om vi bara kände något för det här omaka gänget. Karaktärsbeskrivningen börjar och slutar med deras efternamn. Ett gäng anonyma soldater som sällan släpper på den tuffa fasaden, den trista klyschan som tog fart med 80-talsfilmer som "Aliens" och "Predator" - det är liksom inte så kul att hänga i deras sällskap. (Om de bara hade roliga monster att slåss mot!)

Den enda som får lite mer djup att jobba med är Rapace, här i sin första svenska film på tolv år. Tillbakablickar visar oss mamman som blev separerad från sin dotter några år tidigare. Driven av hopp och hemsökt av minnen är Caroline den enda i gruppen med en tydlig riktning och ett mål: att träffa sitt barn igen. Jo förresten, vi får också veta att Dar Salim ("Darkland") ägde en designerstol en gång i tiden. Erik Enge (stjärnskottet från "Tigrar") gör ett tappert försök i att ge sin unga rollfigur mer kött på benen, men det är alldeles för lite och för sent.

 

Det är inte lätt att hinna förmedla några djupare känslor i en film som kräver pangpang och explosioner med jämna mellanrum. Det har varken Michael Bay eller Roland Emmerich lyckats med på 30 år, och även förstagångsregissören Adam Berg går bet när det gäller att bygga intressanta rollfigurer.

Berg må ha gett sig ut på väldigt tunn is med sina höga ambitioner, men jag applåderar ändå alla som vågar ruska om det svenska filmlandskapet. Och denna storskaliga actionthriller såg trots allt riktigt läcker ut på Drakens stora bioduk under världspremiären på Göteborg Film Festival. Vi får hoppas att det visuella spektaklet gör sig lika bra på streaming.