Solsidan 2010-

Felix Herngren är en av skaparna och har både skrivit manus och regisserat. Han har själv beskrivit serien lite som en fortsättning på hans filmer ”Vuxna människor” och ”Varannan vecka”. Han ville göra en satsning på en dramakomedi där manus och karaktärer får lite mer tid på sig att växa fram. Detta har han onekligen lyckats med – den där Herngren brukar lyckas med det mesta han tar sig an, nu senast som regissör till ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Herngren har en förmåga att spela extrema karaktärer som Papi Raul och Dan Bäckman men i sitt eget manus är han nedtonad och förmodligen den karaktär i serien som flest kan känna igen sig i.

Alex arbetar som tandläkare, är konflikträdd, neurotisk och väldigt snäll, på gränsen till mesig. I första avsnittet flyttar han och sambon Anna Svensson (Mia Skäringer) till ”Saltis” då han har köpt sitt barndomshem av sin mamma. Som grannar har de Alex bästa vän och barndomskompis, Fredde Schiller (Johan Rheborg), hans fru Mikaela/Mickan (Josephine Bornebusch) och deras barn Victor och Ebba. Fredde är VD, bor i ett gigantiskt hus och pengar är inget problem. Ove Sundberg (Henrik Dorsin) är gammal skolbekant till Schiller och Löfström och en extremt jobbig granne. Han är notoriskt snål, saknar självdistans och tillsammans med sin lika socialt inkompetenta fru Annette (Malin Zederbladh) försöker de ständigt ”gratisäta” sig igenom sin tillvaro.

Alla nämnda skådespelare har verkligen hittat sina karaktärer som har tillåtits växa under säsongerna men det är en person som sticker ut i ensemblen och det är Johan Rheborgs gestaltning av den prylgalna statusjägaren Fredde. Fredde är den roligaste karaktären med många briljanta metaforer och betraktelser, exempelvis kompensationsfaktorn (om någon inte är snygg kompenseras det med något annat, exempelvis med att man är rik), poäng och beräkning kring utseende (där människor som är likvärdigt snygga/fula är tillsammans) och the switch (när paketet hänger lite längre ner än presentsnöret…).

Bornebusch hade tidigare inte gjort särskilt mycket komedi men är perfekt i rollen som överklass-Mickan som fortfarande har sina barn som accessoarer och lever för den ”perfekta ytan”. Skäringer är expert på roller som Anna där hon får visa upp ilska och ärlighet vilket hon har demonstrerat i ”Mia och Klara” och sin egen föreställning ”Dyngkåt och hur helig som helst”. Tillsammans med Alex är hon den karaktär som är mest ”normal” – hon är utbölingen på gräddhyllan som inte orkar eller vill bli en del av fjäskandet. Det är skönt befriande när hon exempelvis skäller ut sin elaka mammagrupp med den mycket dräpande kommentaren ”Jävla Odd Molly fittor”.

Det är väldigt sällan komik lyckas, särskilt sådan skapad i Sverige men ”Solsidan” har verkligen lyckats och formeln handlar om kemi mellan skådespelarna och ett välskrivet manus som är rätt i tiden. Den lyckats effektivt skildra relationer och konflikter på ett humoristiskt sätt. Istället för att bara ösa på med galna scener en efter en så har det lagts stor tid på manuset för att skildra trovärdiga karaktärer som hamnar i roliga och igenkänningsbara situationer. Precis som ”Vänner”-gänget har Fredde, Mickan, Alex, Anna och Ove blivit förnamn som gemene man känner igen och pratar om i fikarummet. ”Solsidan” tar upp vardagliga sysslor och problem som skapar igenkänning trots att de flesta av oss inte bor i titelområdet – exempelvis avhandlas tuffa graviditeter, föräldraskap, snåla vänner, avundsjuka bland vänner, utseendefixering och jobbiga svärföräldrar. Serien lyckas också skapa komik kring samhällskritik som klass- och genusfrågor. Den är både självironisk och samhällskritisk i sitt sätt att driva med vår samtid som kännetecknas av individualism och kapitalism.

Det negativa med serien är att nyhetens behag var borta till andra säsongen och att det kördes på lite för mycket i samma hjulspår. I säsong två får Ove ta större plats och även om Henrik Dorsin är en av Sveriges roligaste komiker blir det tröttsamt i längden med Oves snålhet och hans kraftigt forcerade person (två av de roligaste scenerna är när återhållsamma Alex exploderar och skäller ut Ove och när Ove äter en bajsmacka!). Andra säsongen var förutsägbar och onödigt skruvad. Den har också fått en del kritik för alla sina tydliga produktplaceringar (hej Lexus!). Det märks att manusförfattarna försökte förändra serien i de nästkommande säsongerna. Till tredje säsongen hade de utvecklat de kvinnliga karaktärerna (bland annat Skäringer kom in som manusförfattare) och till den fjärde försökte serien vara lite tyngre och seriösare.

En serie behöver utvecklas för att kunna överleva och blandningen av ångestfyllda ögonblick och kul inslag har alltid varit seriens styrka vilket förstärktes till den senaste säsongen. Den börjar med att Alex försöker gå vidare i livet efter att hans mamma har gått bort och begravningsscenen och den efterföljande båtresan påminner mycket om Killinggängets ”Fyra nyanser av brunt” och Roy Anderssons filmer vilket verkligen är till seriens fördel. Ytterligare två säsonger är beställda och jag hoppas serien följer i samma tragikkomiska spår som senast och att den samtidigt som den fördjupar behåller kärnan. Johan Rheborgs scener med fotbojan i det allra sista avsnittet var bland det roligaste jag har sett på länge. ”Solsidan” kommer likt klassiska långkörare ”från förr” ses på ett nostalgiskt sätt som en av den svenska tv-historiens mest älskade situationskomediserier och det med rätta.