Pretty Little Liars 2010-2017

Om du tar ”Gossip Girls” känsla för modetrender och backstabbing, flyttar det till en olycksdrabbad plats likt ”Morden i Midsumer”, adderar vänskapliga, kallblodiga mördare likt ”Scream”, för att sedan lägga ut ett spår av osammanhängande bevisföring likt logiken i ”Lost”, så börjar du närma dig hur "Pretty Little Liars" är uppbyggd. I det fiktiva medelklassamhället Rosewood, Pennsylvania, bor alla i nyputsade hus, gatorna är tuggummifria och tonåringarnas fjunmustacher välansade. Och ja, det är för bra för att vara sant, självklart osar det hundlik från grannarnas trädgårdar.

Serien följer de fyra högstadietjejerna Aria (den snygga wanna-be-författaren), Hanna (den ilskna före detta ”tjockisen”), Emily (sportbruden) och Spencer (den intellektuella advokatdottern). Ett år efter att de fyra tjejernas bästa vän, och skolans mobbingledare, Alison Dilaurentes försvann får de mystiska sms från en person undertecknat “A”. Och denne “A” hotar med att avslöja alla deras mörka hemligheter. Det är inga vanliga smygcrushes som riskerar att exponeras, utan föräldrars otrohetsaffärer och vad som verkligen skedde under natten då Alison försvann. Först tror de att “A” är Alison, tills polisen hittar hennes kropp. Det börjar som klassisk mobbing, men eskalerar snabbt till att inkludera regelrätta mord på deras nära och kära.

“A” är överallt och ingenstans. Det finns ett överflöd av konspirationsteoretiker på nätet som ivrigt försöker lista ut vem “A” är. Efter fem säsonger så minns jag inte längre alla sidospår och lösa trådar, vilket är seriens absolut största miss. Smart nog så lullar manusförfattarna in mig igen med att avsluta vissa kapitel här och där. Men det tycks högst slumpartat och med ”Veronica Mars”-kostymen på, undrar jag om vi någonsin kommer få svar på allt. I den bemärkelsen börjar det kännas som ”Lost”. De har helt enkelt lagt till överdrivet mycket förvirrande inslag, och ja, kaos råder vid det här laget. Jag uppskattar förvisso att den blir mer märklig allt eftersom. Tjejerna besöker en dimtät by vid namn ”Ravenswood” fylld med magiker och folk i maskeraddräkter. De söker till exempel upp en trähydda i skogen där en skum snubbe kreerar otäcka masker, tar sig in på mentalsjukhus och får hemskickat kotungor i present från “A”. Den blir såklart aldrig riktigt ruskig på det rena skräckfilmssättet, utan håller sig på en läsa-spökhistorier-högt-nivå, vilket passar mig alldeles utmärkt. Lite betryggande kan det ändå vara att alla skådisar som spelar i serien vet vem “A” är, utom Lucy Hale (Aria) som tydligen är för dålig på att hålla hemligheter. 

Trots den välpolerade ytan förändras karaktärerna under seriens gång och både deras sämsta och bästa sidor ifrågasätts. De fyra tjejerna är långt ifrån några goodie-two-shoes. De har affärer med sin lärare, super och ljuger för alla utanför gruppen. Det är en smart serie. Precis lagom spännande, lagom läskig och lagom med tonårsdrama som följs upp av en cliffhanger i slutet av varje episod där man får se konturerna av “A” förbereda nästa djävulska handling. Gillar du tonårsserier som ”Gossip Girl”, ”Reign” och ”Vampire Diaries”, så vågar jag påstå att den här är snäppet bättre. Tonårsserier borde ibland stå i en kategori för sig, likt barnfilm, och sett utifrån det blir det en klar 3:a. Även om jag är tacksam över att det nu är bestämt att det bara blir sju säsonger. Den appellerar helt enkelt till samma gen som gillar att vältra sig i “guilty pleasures” Och efter en titt lär du dig snabbt att aldrig underskatta tonårsbrudar med en spade i handen.