The Flash 2014-2019

Det är svårt att göra en bra första säsong, eftersom man måste presentera och fördjupa karaktärer medan man ska ha en intressant handling. ”The Flash” lyckades rätt bra med detta, då vi möter den godhjärtade och något naiva superhjälten The Flash, som utforskar sina nya förmågor samtidigt som han måste ta sig an superskurkar med förmågor som kan mäta sig med hans. Som tur är har han ett team bestående av framstående forskare som ofta ger honom en fördel i konfrontationer. Han möter dock ett hot storlek större i The Reverse Flash, en mystisk fiende som verkar vara minst lika snabb som han själv.

Första säsongen av en serie är alltid svår att få till, men frågan är om det inte är ännu svårare att lyckas göra en stark andra säsong. Titta bara på ”Heroes”, som öppnade väldigt starkt med sin första säsong och sedan tappade fokus fullständigt. Detta problem klarar ”The Flash” av galant. Under andra säsongen höjdes insatserna med parallella världar, ett nytt gäng med superskurkar och en formidabel ärkefiende i form av den diaboliska speedstern Zoom.

I båda säsongerna ställs The Flash mot fiender som också är så kallade ”speedsters”, vilket alltså är människor som är väldigt snabba. Det låter kanske som lite av en upprepning att ställa The Flash mot liknande ärkefiender under de två första säsongerna, men det funkar faktiskt rätt bra. För huvudkaraktärens största tillgång är hans hastighet. Då känns det rätt passande att hans värsta fiender är individer som kan mäta sig med honom på någorlunda lika villkor. 

The Reverse Flash var en fiende som tillät The Flash att utveckla sin förmågor och dessutom fördjupade karaktären någorlunda i och med en koppling till det förflutna. Det är dock andra säsongens ärkefiende, Zoom, som tar hem det stora skurkpriset. Vid en första anblick kanske det verkar som att han bara är en kopia av första säsongens skurk. Det stämmer inte riktigt. Han är mer som Ärkefiende 2.0. Zoom är både snabbare och brutalare än The Reverse Flash. Han mördar urskillningslöst människor, ibland för att de står i hans väg, andra gånger för att göra en poäng. Hans motiv är mörka och inte alltid självklara. När de väl avslöjas pratar vi om motiv som kan mäta sig med Jokerns i ”The Dark Knight”. Sedan har vi den där rösten. Den får mig att rysa varje gång.

Vill man se superhjälte-serier med intressanta och djupa karaktärer som utvecklas, ska man ta sig en titt på Marvels Netflix-serier, ”Daredevil” och ”Jessica Jones”; de DC-serier som går på The CW är pladdriga á la tonårs-serier. Det är väl egentligen samtliga DC-seriernas svagaste punkt. ”The Flash” klarar sig dock bra mycket bättre än systerserien ”Arrow”, vars dialog många gånger känns som att den skulle passa i ”Beverly Hills”. Gamla eller nya versionen kan ni välja själva; båda serier sög så mycket att jag ville lägga mig i fosterställning i badkaret. Karaktärs- och relations-aspekterna av ”The Flash” är inte direkt Emmy-material, men de klarar sig hyfsat i alla fall. 

Det var ett smart val av The CW att faktiskt tillåta viktiga karaktärer att dö. Detta tillför i alla fall lite krydda till karaktärernas utveckling. Samtidigt pumpas det in lite nytt blod i serien med jämna mellanrum genom att presentera nya karaktärer. Skådespelarinsatserna är inte heller de Emmy-material kanske, men de klarar sig bra mycket bättre än vissa av soporna i ”Arrow”, som för det mesta växlar mellan att vara tråkiga och att spela över. Grant Gustin i huvudrollen är seriens charmiga, intelligenta och konfliktfyllda mittpunkt.

I jämförelse med andra säsongen är första säsongen rätt okomplicerad. Vi får tid att lära känna karaktärerna. Mycket fokus läggs på att utforska huvudkaraktärens nya förmågor. Vi presenteras för en rad underhållande och skrämmande skurkar i form av skurkar som kan kontrollera vädret, kontrollera tiden, byta skepnad och även ett par skurkar som bara råkar vara riktigt bra på att vara just skurkar, som Captain Cold och Heatwave.

I andra säsongen tar serien ordentligt med fart (höhö), då den inte bara utforskar tidsreseaspekten utan även presenterar oss för en parallell värld som, för enkelhetens skull, kallas ”Earth 2”. Och det är nu vi kommer till anledningen till att jag tycker att ”The Flash” är den bästa serien bland The CW:s DC-serier. I ”Legends of Tomorrow” må de resa genom tiden. Men det gör The Flash också emellanåt, vilket gör att serien faktiskt får ett par extra lager ibland. För att inte tala om den parallella världen, som erbjuder nya och intressanta utmaningar och gör att vi får se klassiska bizarro-versioner av många karaktärer (en liten nick till er som läst DC:s serier). 

I jämförelse med DC:s filmer de senaste åren, där en mörkare ton har dominerat, kanske det låter flummigt, larvigt och helt tvärtom vad filmerna sysslar med. Och det är det. Men DC är faktiskt rätt välkända för denna typ av berättelser. Och det går aldrig överstyr. Tvärtom är det alltså vad som gör serien så bra.

”The Flash” är den bästa serien bland The CW:s superhjälteserier. Den lyckas dessutom att göra en andra säsong som är till och med starkare än den första. 

Betyget blir inte skyhögt, mest på grund av de något mossiga relations- och karaktärs-aspekterna som inte håller vidare hög klass. Många kanske skulle säga att dessa aspekter inte borde spela någon roll. Men för mig spelar det roll. Jag vet att man kan göra en superhjälte-serie med djupare karaktärer. Och då är det synd att man inte ansträngt sig mer. Samtidigt blir betyget rätt bra (för att komma från mig). För vi bjuds på intressanta och komplicerade problem i form av svårbesegrade superskurkar, multipla dimensioner och tidsresor. 

För att inte tala om den episka uppgörelsen mellan The Flash och hans värsta fiende hittills i slutet av andra säsongen. Seriens sista minuter får en dessutom att undra om inte tredje säsongen kommer bli till och med ännu bättre än den andra.