The Mandalorian 2019-

Få filmer har rört upp så mycket känslor som just Star Wars-filmerna. Redan nu kan jag känna hur tangenterna glöder under de kommentarer som likt Dödsstjärnans planetförintande laserstråle kommer smula sönder denna recension.

 

Jag vet, jag är en av dem. En av alla de som efter traumat Disney men också George Lucas, utsatt oss för genom åren spytt ut min frustration på otaliga kommentarsfält och över otaliga Star Wars-”fans” som ens vågat andas ”de nya filmerna” och ”bra” i samma mening. Ja, över den som velat höra helt enkelt. Bitter? Kanske lite.

”The Mandalorian” tar vid efter ”Jedins Återkomst”. Imperiet är visserligen splittrat men knappast besegrat och galaxen befinner sig i kaos. Vår mystiske prisjägare, the mandalorian, rör sig i galaxens utkanter där feel-good-mottot tycks vara ”Döda eller bli dödad”, en riktig rymdvästern med andra ord. Han fyller sina dagar med att muttra under sin hjälm, jaga rätt på allsköns skummisar och sa jag, muttra under sin hjälm? När så en liten grön varelse hamnar i knät på vår buttre revolverman dras han inte bara in i något som tycks vara en kamp mellan gott och ont utan även något som kan göra honom till den hjälte han kanske alltid varit.

Disneys senaste skapelse är ingen Star Wars-frälsare men däremot är den ett stort steg i rätt riktning. Och det är snyggt. Lucas universum är ett smutsigt sådant, ett där du har tur om du inte käkas upp av en Rancor, sprängs i bitar eller blir någon rymdvarelses sexslav för resten av ditt liv. ”The Mandalorian” försöker inte polera en kolbit utan låter den skina i all sin karaktär genom att hålla slicka effekter till ett minimum inte minst när det kommer till vår gröne baby-Yoda. Det kan inte kallas annat än genuint hantverk. I typiskt Star Wars-manér är våra anti-hjältar ett udda gäng som det enkelt fattas tycke för. Välspelat och gripande utan att bli alltför nostalgiskt eller kladdigt där kamsportsdrottningen Gina Carano och Pedro Pascal har något riktigt bra på gång. Även Lando-look-aliken Carl Weathers är ett givet kräk i sin roll.

Med åtta avsnitt kan det konstateras att serien håller en bra nivå med riktiga höjdpunkter och också vissa missar men det tycks nästan som att man lyssnat på den kritik som dundrat in. ”The Mandalorian” känns mer genomtänkt från dess karaktärer till dess övergripande story. Den som emellanåt dribblas bort i lite fjantiga blindtarmsavsnitt som egentligen inte tillför mycket annat än det distraherande fluff som vi vid det här laget är så vana men också trötta vid.

Så nej, det är inte perfekt. Men perfektion har heller aldrig varit något önskvärt ens för de mest inbitna av fans. Något som inte ens de första filmerna klarade av med lite småfjantiga ewoks, syskonkärlek som fick en att rynka lite förvirrat och effekter som i vilket annat universum som helst hade fått en att flina eller himla med ögonen.

 

Snarare handlar det om känsla. En känsla för en historia som tilltalat generationer i tja, generationer. Första säsongen av ”The Mandalorian” krattar manegen för något som kan bli riktigt bra i en andra. Aldrig trodde jag väl att hoppet skulle hittas i en tv-serie, bara det är värt en fyra för ett ärrat Star Wars-hjärta.