En kärlekshistoria 1970

Roy Anderssons långfilmsdebut skiljer sig på många sätt från hans senaste filmer. ”En kärlekshistoria” är oerhört visuell och långtifrån ”scener-med-en-enda-tagning-i-steriliserade-miljöer” som sedermera har blivit Anderssons signum. Trots de markanta skillnader i stil har Roy-filmerna gemensamt att de lyckas komma nära människorna de skildrar och tonen och stämningen är densamma, det vill säga melankolisk men med en humoristisk underton. Och att de alla är ett förstklassigt hantverk där inget lämnats åt slumpen.

Vi får följa hur tonåringarna Annika och Pär träffas och förälskar sig i varandra i sommarljuva Sverige. Filmen lyckas beskriva deras första trevande steg mot förälskelsen på ett väldigt realistiskt sätt där alla deras känslor porträtteras fantastiskt väl. Något som Annika och Pär är mer eller mindre ovetandes om är de olika samhällsklasser som deras familjer tillhör. Föräldrarna är Välfärdssveriges förlorade generation, där medelsvenssons drömmar om framtiden har gått förlorade i spruckna drömmar och vardagsrutinen. De vuxna i filmen är bittra, frustrerade och uppgivet ensamma medan ungdomarna symboliserar frihet, hopp och nyfikenhet. 

Skådespeleriet präglas av en autenticitet och närvaro som känns. Pär (Rolf Sohlman) och Annika (Ann-Sofie Kylin) har en stark kemi sinsemellan och är även var för sig riktigt bra, trots att de filmdebuterade och bara var i 15-årsåldern. Sångerskan Anita Lindblom imponerar som den plågade Eva och äkta makarna Bertil Norström (1923-2010) och Margreth Weiver gestaltar Annikas bråkande föräldrar på ett skickligt och minnesvärt sätt. Både vuxen-delen och den om Annika och Pär är intressanta och skickligt iscensatta men det är just den stora kontrasten mellan de unga och föräldragenerationen som är kärnan till filmens succé. Det och att den är så förbannat snygg...

Att se kärleken mellan Annika och Pär och scener som fotbollsplanen vid Tantolunden (en av de vackraste scenerna filmhistorien har att bjuda på) och när de dansar tryckare i sängen är som att vara i Håkan Hellströms musik. Både Hellström och Andersson lyckas porträttera tonårskärlek, både den euforiska och den ångestfyllda, och skapar en stämning som bringar igenkänning och lockelse. Fotot är magnifikt och samverkar snyggt med filmmusiken. Musiken, som släpptes på skiva i USA, var Björn Isfälts filmdebut och det var den första svenska film som visades med stereoljud.

Roys filmer är alltid existentiella och i viss mån även politiska, inte minst ”En kärlekshistoria” som ibland är på gränsen till övertydlig i sin socialistiska vinkling. Men det hade inte varit samma film utan den politiska undertonen, den hade nog känts lite banal om det ”bara” hade varit en kärlekshistoria. Nu blev det så mycket mer.

”En kärlekshistoria” har allt en riktig sommarskildring ska ha: varm högsommar i storstad och på landet, ung kärlek, vacker scen innehållandes moped, skinnjacka och skrubbsår på knäna. Och så en kräftskiva som trots sin visuella vackra omgivning är sorgsen, liksom filmen i stort.