Klassiska sagan ”Askungen” har filmatiserats otaliga gånger, nästan uteslutande som söta, barnvänliga Disney-musikaler om den fagra titelhjältinnans spirande romans med stilig prins. När fokuset här skiftar till Askungens ena styvsyster så är det färre sjungande möss och mer barnförbjuden body horror till tusen som gäller.

 

Här följer vi titelkaraktären Elsa (Lea Myren, ”Tjejer”) när hon som bekant flyttar in med mammans (Ane Dahl Torp, ”Död snö”) nya, svenska karl (Ralph Carlsson, ”Fucking Åmål”) och dennes löjligt vackra dotter (Thea Sofie Loch Næss, ”Ondskan”). När styvpappan snart biter i gräset och ekonomin börjar sina satsas det på att Elsa ska paras ihop med traktens eftertraktade prins (Isac Calmroth, ”Ondskan”). Men för att han ens ska lägga märke till Elsa bland alla trånande groupies så krävs drastiska skönhetsåtgärder...

 

Det är omöjligt att inte jämföra långfilmsdebuterande Emilie Blichfeldts (även manus) absurda skräckkomedi med fjolårets body horror-succé ”The Substance”. Även här kombineras satir kring ouppnåeliga skönhetsideal med äckeleffekter som får den mest härdade skräckfantatiker som undertecknad att blunda vid de värsta sekvenserna.

 

Men samtidigt går det inte att blunda för hur Blichfeldt skildrar den berömda sagan med en vass, elak och kaxig svart humor. Med verktygslådan full av tortyrredskap i högsta hugg hånskrattar hon rakt i ansiktet på allt som är Disney-gulligt och rumsrent. Snarare används ”Askungen” som en bakgrundskuliss för att ironisera över skönhetshetsen unga kvinnor tvingas utstå.

 

För även om filmen utspelas i en fjärran tid och land så går premissen problemfritt att associera till modern tid. Järnladyn till mamma är en slags mardrömslik sagoversion av mödrar som tvingar in sina döttrar i skönhetstävlingar, prickfritt porträtterad av rutinerade Dahl Torp. Här finns även moderna observationer av skitstövlar till män - prinsens första replik handlar om hur han har ”skavsår på kuken” medan hans fnittriga idioter till undersåtar kommenterar aspirerande prinsessors ”sjyssta pattar”.

 

Det blir tidigt tydligt att Blichfeldt har en både personlig stil och attityd att erbjuda genren. Musiken är en febrig mix av 80-talsaktig synth och sagolika harpor och panflöjter. De knallrosa förtexterna vilar på bisarra bilder av ruttnande mat och ett lik! Det är en mardrömssaga som vägrar hänge sig åt en specifik genre och som dekorerar sitt äckel med läcker glasyr.

 

Men det är främst huvudrollsinnehavaren Myrens film. Den begåvade stjärnan lyfter med en både fysiskt och känslomässigt modig prestation dramat till oanade höjder. Trots att karaktärens desperation ofta hamnar på en patetisk cringe-nivå så är det omöjligt att inte engagera sig i hennes öde. Man sympatiserar, föraktar och tycker synd om henne på samma gång.

 

Det hjälper såklart att hon har fint sällskap i rollistan, inte minst av flera sevärda, svenska namn (filmen är en norsk/polsk/svensk/dansk samproduktion). Adam Lundgren är riktigt rolig som den franska kirurgen Dr. Esthétique, som tagen ur en tecknad film. Cecilia Forss tillför lite subtil klass och humor som mentor med oortodoxa metoder för att komma i form.

 

Mellan vidriga närbilder på rutten mat, klämda finnar, rinnande sperma, lemlästade kroppsdelar, slemmig pasta och ludna likmaskar (som en slags knasig version av Askungens sjungande möss i Disney-versionen) så levereras en effektivt tragikomisk film som inte ber om ursäkt. Den fungerar dessutom utmärkt att jämföra med såväl ”The Substance” som underskattade, norska komedin ”Sick of Myself” - alla filmer som skildrar tragiska hjältinnor som förstör sina kroppar i jakten på bekräftelse och uppmärksamhet.

 

I slutändan är det det relationen mellan Elsa och hennes lillasyster Alma (Flo Fagerli, ”Nr. 24”) som förblir filmens grundpelare när samtliga andra rollfigurer sviker och bedrar. Det är lite synd att man inte utvecklat förhållandet och Alma mer, speciellt eftersom att fyndet Fagerli bidrar med filmens kanske mest jordnära insats.

 

Man verkar inte heller riktigt veta vad man ska göra med Loch Næss Askungen-karaktär. Hon gör det bästa av rollen (även om den svenska accenten är aningen svajig) och det är intressant att hon liksom andra i filmen har mänskliga fel och brister. Men i en lite spretig film som tar ut rejäla svängar på andra sätt blir hon lite blek och lättglömd i skuggan av titelkaraktären.

 

Men det är ju trots allt henne vi förväntar oss att se och lära känna. Andra sagor uppdateras till tama, otecknade remakes signerade av Disney eller - ännu värre - usel lågbudgetskräck i kölvattnet av ”Winnie-the-Pooh: Blood and Honey”. Då är det en riktigt kul överraskning med något så galet och annorlunda som att ge en tidigare relativt anonym sidokaraktär sin egen historia med modern satir i täten.