The Last Duel 2021
Synopsis
Historien i "The Last Duel" utspelas i 1300-talets Frankrike och fokuseras på en man som återvänder hem från kriget och upptäcker att hans fru blivit våldtagen av hans vän. Ingen tror på kvinnan och soldaten vädjar därför till kungen om att få tillåtelse att duellera mot våldtäktsmannen, som då blir den sista lagliga duellen i Frankrike.
Info
Originaltitel
The Last Duel
Biopremiär
15 oktober 2021
DVD-premiär
19 januari 2022
Digitalpremiär
19 januari 2022
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Walt Disney Pictures
Åldersgräns
15 år
Längd
Metoo-drama i medeltidens Frankrike
Handsken är kastad! Matt Damon utmanar Adam Driver på duell på liv och död i Ridley Scotts nya historiska drama. Men den egentliga segraren i "The Last Duel" är Jodie Comer, som stjäl allt fokus och gör historien till sin egen.
Vi befinner oss i sena 1300-talets Frankrike. En tid och plats då modiga män som Jean de Carrouges gick ut och stred för kung och fosterland, eller bekymrade sig osunt mycket över sin ära och heder.
Handlingen börjar när krigsärrade de Carrouges gifter sig med vackra lady Marguerite - mer av praktiska skäl än av kärlek - och börjar komma på kant med sin polare, väpnaren Jacques. Det startar med bråk om en bit land, och sedan svartsjuka när Jacques går och blir BFF med greven Pierre d'Alenço. Men när Marguerite plötsligt anklagar Jacques för våldtäkt, står ord mot ord. Jean utmanar sin forne vän på en riddarduell. Deras öde ligger i Guds händer. Bara en kommer därifrån levande.
"The Last Duel" berättar om den sista duellen i Frankrike som sanktionerades av en kung - Karl VI - för att avgöra en rättstvist. Det här var alltså en grej förr i tiden: man litade på att högre makter låter den som talar sanning överleva. Låter ju hopplöst omodernt, det inser till och med den tonårige kungen... men också lite kul? Karl VI godkänner det hela med en pojkvaskers flin och ser fram emot ett blodigt spektakel.
Matt Damon spelar den modige men grinige riddaren Jean de Carrouges. Adam Driver är både karismatisk och obehaglig som den högreste kvinnokarlen Jacques Le Gris. Nämnas bör också Ben Affleck i en mindre men underhållande roll som svärande partyprissen Pierre d'Alençon - med en vältajmad replik eller bara en bitter blick lättar han upp stämningen varje gång han är med i bild.
Men medan männen frustar och grymtar och kämpar och slåss, är det desto mer intressant att se en ensam tår glida ned för Marguerites bleka kind. Kvinnor får sällan mycket utrymme i historiska eposer, och hamnar lätt i skuggan av hjältemodiga män. Men det här är Marguerites historia, och Ridley Scott förstår att ge henne utrymme. TV-favoriten Jodie Comer ("Killing Eve") får sin stora chans att visa vad hon går för på bioduken, och gör filmen till sin egen, även om karaktärens bisarra öde (hon kommer brännas på bål om Jean dör i duellen, för det skulle innebära att hon har ljugit) är mer fängslande än det emellanåt ytliga porträttet av Marguerite.
Filmen är uppdelad i tre kapitel, där var och en av huvudpersonerna får skildra "sanningen". Först är det Jean som står i centrum, sedan Jacques och till sist Marguerite. Det innebär att samma händelser och scener (inklusive våldtäkten) visas ur olika synvinklar, med en del diskreta och andra mer uppenbara skillnader. Ett intressant grepp, något som vi kanske är mer vana vid att se i moderna deckare och inte i historiska dramafilmer. Det håller intresset uppe och gör att man noga vill studera varje ny scen. Små detaljer kan få publiken att helt ändra uppfattning om en rollfigur.
Med jämna mellanrum återvänder Scott till dessa episka draman där han får gotta ner sig ordentligt i maktspel med höga insatser, religion, kungligheter, intriger och vänner som hugger varann i ryggen. Sällan något som kan mäta sig med "Gladiator" (2000), trots regelbundna försök att hitta tillbaks till den forna glansen. "Kingdom of Heaven", "Robin Hood" och "Exodus: Gods and Kings" är exempel på ambitiösa försök som inte nått hela vägen. Han trivs ju ändå bra på slagfälten, där historieböcker skrivs i blod. Även här får vi vår beskärda del av brutala, blodiga strider. Svärd hugger igenom rustningar och krossar skallar. Pilar skär igenom kroppar. Soldater och hästar skadas på våldsamma vis.
Men Scott dröjer sig inte fast i striderna längre än nödvändigt. Fokus för filmen ligger snarare på triangeldramat. Med finkänsla skildrar han temat om en våldtagen kvinna och huruvida hon ska bli trodd eller ej, en berättelse som kunde vara tagen ur nutid. Den verklighetsbaserade historien ska vara en betydelsefull legend i Frankrike, och än idag tvistar de lärde om frågan kring skuld och oskuld. I Scotts händer känns det allvarliga temat förvånansvärt lättillgängligt och modernt.
Filmen i sig är ett snyggt men rätt traditionellt hantverk. Varken fotot av Dariusz Wolski ("Prometheus") eller musiken av Harry Gregson-Williams ("Kingdom of Heaven") höjer sig över det förväntade. Scott jobbar sin vana trogen med flera gamla kollegor, från scenografi till kostym - inte konstigt att det känns som ett väloljat maskineri. Han känns trygg i den här miljön. Och kanske är det vad som gör det hela lite... förutsägbart. Jag ser inga stora Oscarsvinster som hägrar. "The Last Duel" hade kanske gjort sig bättre som en miniserie på tv. Här finns inte mycket som motiverar ett biobesök, även om filmen i sig är både välspelad och sevärd.
Handlingen börjar när krigsärrade de Carrouges gifter sig med vackra lady Marguerite - mer av praktiska skäl än av kärlek - och börjar komma på kant med sin polare, väpnaren Jacques. Det startar med bråk om en bit land, och sedan svartsjuka när Jacques går och blir BFF med greven Pierre d'Alenço. Men när Marguerite plötsligt anklagar Jacques för våldtäkt, står ord mot ord. Jean utmanar sin forne vän på en riddarduell. Deras öde ligger i Guds händer. Bara en kommer därifrån levande.
"The Last Duel" berättar om den sista duellen i Frankrike som sanktionerades av en kung - Karl VI - för att avgöra en rättstvist. Det här var alltså en grej förr i tiden: man litade på att högre makter låter den som talar sanning överleva. Låter ju hopplöst omodernt, det inser till och med den tonårige kungen... men också lite kul? Karl VI godkänner det hela med en pojkvaskers flin och ser fram emot ett blodigt spektakel.
Matt Damon spelar den modige men grinige riddaren Jean de Carrouges. Adam Driver är både karismatisk och obehaglig som den högreste kvinnokarlen Jacques Le Gris. Nämnas bör också Ben Affleck i en mindre men underhållande roll som svärande partyprissen Pierre d'Alençon - med en vältajmad replik eller bara en bitter blick lättar han upp stämningen varje gång han är med i bild.
Men medan männen frustar och grymtar och kämpar och slåss, är det desto mer intressant att se en ensam tår glida ned för Marguerites bleka kind. Kvinnor får sällan mycket utrymme i historiska eposer, och hamnar lätt i skuggan av hjältemodiga män. Men det här är Marguerites historia, och Ridley Scott förstår att ge henne utrymme. TV-favoriten Jodie Comer ("Killing Eve") får sin stora chans att visa vad hon går för på bioduken, och gör filmen till sin egen, även om karaktärens bisarra öde (hon kommer brännas på bål om Jean dör i duellen, för det skulle innebära att hon har ljugit) är mer fängslande än det emellanåt ytliga porträttet av Marguerite.
Filmen är uppdelad i tre kapitel, där var och en av huvudpersonerna får skildra "sanningen". Först är det Jean som står i centrum, sedan Jacques och till sist Marguerite. Det innebär att samma händelser och scener (inklusive våldtäkten) visas ur olika synvinklar, med en del diskreta och andra mer uppenbara skillnader. Ett intressant grepp, något som vi kanske är mer vana vid att se i moderna deckare och inte i historiska dramafilmer. Det håller intresset uppe och gör att man noga vill studera varje ny scen. Små detaljer kan få publiken att helt ändra uppfattning om en rollfigur.
Med jämna mellanrum återvänder Scott till dessa episka draman där han får gotta ner sig ordentligt i maktspel med höga insatser, religion, kungligheter, intriger och vänner som hugger varann i ryggen. Sällan något som kan mäta sig med "Gladiator" (2000), trots regelbundna försök att hitta tillbaks till den forna glansen. "Kingdom of Heaven", "Robin Hood" och "Exodus: Gods and Kings" är exempel på ambitiösa försök som inte nått hela vägen. Han trivs ju ändå bra på slagfälten, där historieböcker skrivs i blod. Även här får vi vår beskärda del av brutala, blodiga strider. Svärd hugger igenom rustningar och krossar skallar. Pilar skär igenom kroppar. Soldater och hästar skadas på våldsamma vis.
Men Scott dröjer sig inte fast i striderna längre än nödvändigt. Fokus för filmen ligger snarare på triangeldramat. Med finkänsla skildrar han temat om en våldtagen kvinna och huruvida hon ska bli trodd eller ej, en berättelse som kunde vara tagen ur nutid. Den verklighetsbaserade historien ska vara en betydelsefull legend i Frankrike, och än idag tvistar de lärde om frågan kring skuld och oskuld. I Scotts händer känns det allvarliga temat förvånansvärt lättillgängligt och modernt.
Filmen i sig är ett snyggt men rätt traditionellt hantverk. Varken fotot av Dariusz Wolski ("Prometheus") eller musiken av Harry Gregson-Williams ("Kingdom of Heaven") höjer sig över det förväntade. Scott jobbar sin vana trogen med flera gamla kollegor, från scenografi till kostym - inte konstigt att det känns som ett väloljat maskineri. Han känns trygg i den här miljön. Och kanske är det vad som gör det hela lite... förutsägbart. Jag ser inga stora Oscarsvinster som hägrar. "The Last Duel" hade kanske gjort sig bättre som en miniserie på tv. Här finns inte mycket som motiverar ett biobesök, även om filmen i sig är både välspelad och sevärd.
| 9 oktober 2021 19:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (2)
Lite tveksamt i betyget, för den var väldigt seg iom de tre upprepande kapitlen. Men otroligt snygg a la Ridley Scott och bra skådisar såklart. Jodie otroligt bra och en ny upptäckt för mig.
Mästerregissören Ridley Scott som har givit oss ett gäng “Alien” filmer och och den episka filmen “Gladiatior” för att nämna några filmer i hans cv har nu givit sig in i slutet av 1300-talet och riddartiden i Frankrike under denna tidsepok med filmen “The Last Duel”. Dessa ingredienser med stjärnspäckad rollista lockade mig till biografen och jag ska nu med denna filmrecension berätta lite vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.
The Last Duel sägs bygga på en historisk händelse. År 1386 blev Marguerite de Carrouges (Jodie Comer) våldtagen av sin makes, Sir Jean de Carrouges (Matt Damon), bäste vän Jacques Le Gris (Adam Driver). Händelsen är central i berättelsen och får våldsamma konsekvenser. Marguerite berättar för sin man som blir rasande på vännens svek och brott. Han pressar sin hustru, men hon står på sig. Jean måste då utmana sin vän Jacques i rättegång inför domstolen i Paris och inför kungen. Om Marguerite ljuger kommer hon att brännas levande för falskt vittnesbörd. En gammal lag och sedvänja säger, att männen kan duellera och att Gud avgör vem som har rätt genom att kora en vinnare. Det blir enligt uppgift den sista lagligt sanktionerade duellen i Frankrikes historia.
Ett episkt storslaget riddaräventyr regisserat av Ridley Scott med en massa stora namn i skådespelarlistan. Vad kan gå fel tänker nog många. En del saker visar det sig i den här filmen. Berättandet och det djärva försöket att berätta historien under två och en halv timmes speltid är huvudanledningen till att det inte funkar. Framförallt är storyn väldigt hoppig i sitt berättande. Om jag berättar för detaljerat om händelseförloppet så spoilar jag handlingen för er som inte har sett filmen. Så några detaljer tänker jag inte ge mig in på. Men huvudkaraktären är Marguerite de Carrouges som spelas briljant av skådespelerskan Jodie Comer. Hon råkar ut för sexuella övergrepp och får erfara konsekvenserna av att det på den tiden är bättre att hålla tyst om man vill överleva. Man blir upphängd naken och bränd levande om man talar osanning. Och i en värld styrd av män så har inte kvinnor någon trovärdighet även om de talar sanning. Allra helst inte om det inte finns några vittnen som står på kvinnans sida som i det här fallet. Och då är det riddardueller och Guds vilja som får avgöra vem den skyldige är.
Det är själva upplägget för den här filmen. Samt så handlar det mycket om männens intriger runtomkring Marguerite de Carrouges och hur de tar ställning till anklagelserna. Den stora bristen i det okronologiska berättandet är att filmen är uppdelad i olika kapitel. Dessa kapitel är vinklingar av vad som hände ur olika personers perspektiv. Detta gör att man en bra bit in i handlingen får känslan av att filmen har hakat upp sig och börjar om samma scenarion igen. Det förklaras förvisso i titlarna på varje filmkapitel. Men det blir ändå upprepningar och filmen kunde ha blivit kortare och lättare att ta in om man hade valt ett annorlunda berättarsätt.
Matt Damon, Adam Driver och Ben Affleck som spelar männen runt Marguerite de Carrouges är riktigt bra i sina roller. Ben Afflecks blondering kan ju diskuteras vad som var avsikten med den. Men över lag så är det just skådespelarprestationerna som lyfter den här historien och den starka “metoo” liknande historien som kunde ha blivit bättre med en bättre uppbyggnad. Det sega filmberättandet gör istället att man har tid till roas av konstiga upplägg som exempelvis diskussionerna i rättssalen där det diskuteras huruvida man kan bli gravid om man inte känner lust osv.
Sammanfattningsvis så är det en seg riddarfilm man får av Ridley Scott där det blir mest storslaget då man får uppleva riddardueller. Utöver detta är filmen mycket byggd på långa dialoger och upprepningar. Så det blir aldrig direkt så storslaget som man kan förvänta sig när Ridley Scott sitter i registolen. Filmen är snyggt gjord och viss underhållning får man. Men det långsamma och röriga berättandet dra tyvärr ner betyget. En stark tvåa på gränsen till en trea är mitt betyg till filmen “The Last Duel”.