Togetherness 2015-2016

Å ena sidan är ”Togetherness” en serie som handlar om ingenting och som är ganska händelsefattig, men å andra sidan är det en serie som handlar om livet och relationer (det vill säga allt). Serien handlar om oss människor och är fylld av både humor, värme och kriser. Medelklass- och medelålders gifta paret Brett och Michelle Pierson (Mark Duplass och Melanie Lynskey) har två småbarn och har tappat glöden i både sin relation och i sina liv. Serien inleds med att Bretts bästa vän Alex (Steve Zissis), en skådespelare med stora drömmar och lite framgång, och Michelles charmiga men lätt maniska syster Tina (Amanda Peet) flyttar in. Allt blir en tragikomisk röra som verkligen är trivsam och mysig.

Det är ingen ”wow”-upplevelse över serien, vare sig när det kommer till handling eller utförande men allt är välgjort och gediget, precis som för det mesta när Jay och Mark Duplass håller i rodret. Bröderna har skrivit, regisserat och producerat och Mark en av huvudrollerna så för alla som är bekanta med bröderna och gillat det de har gjort är det här lite av ett måste. De är inga rookies utan ligger bakom filmer som ”Cyrus”, ”The Puffy Chair” och ”Baghead” och båda har skådespelat länge, Jay syntes senast i ”Transparent” och Mark har spelat huvudrollen i filmer som ”Your Sister´s Sister” och ”The One I Love”. Med HBO i ryggen har nu bröderna fått chansen att göra sin tv-debut och lyckas väl men tyvärr verkar det som att denna relationskomedi passerat ganska obemärkt.

Det är synd att det bara är åtta avsnitt för serien växer verkligen ju längre in i säsongen man kommer, såväl den subtila och mörka humorn som djupet i karaktärerna kommer till sin rätt först i mitten av säsongen. Den lyckas trots korta avsnitt och brist på cliffhangers och stora händelser göra så att tittaren hookas kvar och anledningen till detta är dess äkthet. I sann indie-anda känns karaktärerna som du och jag och det går att känna identifikation med någon eller, i mitt fall, lite med alla fyra. De är verklighetstrogna i både sina utseenden och i sina sätt att vara, därför tror vi att de faktiskt finns. Det är så förlösande att det inte är en polerad yta och oavsett om vi pratar ensamhet eller tvåsamhet så är den röda tråden frustration över stress och tristess i sina liv. Det låter kanske inte som något vidare roligt men tro mig, Duplass-bröderna sätter tonen perfekt när de skildrar ett haltande (obefintligt) sexliv, misslyckanden i alla dess slag eller valfri vardaglig händelse.

Fokuset ligger på dialogen och manuset är alltså den stora byggstenen till varför serien är sevärd men samtidigt hade det fallit platt om det inte vore för skådespelarna och kemin dem emellan. De är alla fyra riktigt bra, kanske framförallt Steve Zissis (också en av seriens skapare) som för mig var ett okänt ansikte. Han gör verkligen mycket av sin (på förhand) stereotypa roll som överviktig, rolig kille som alla tjejer vill ha som kompis men aldrig blir kära i. Han går på auditions och får höra att han är för tjock för att få en huvudroll men inte tillräckligt tjock för att spela birollen som den roliga kompisen vilket är självupplevt av Zissis.

Extra kul är det att se Amanda Peet, denna elektriska stjärna som ibland använder sin personlighet lite för mycket i sina roller men som här passar helt perfekt som Tina. Hon upplever ett ”bäst före-datum” och är i en desperat jakt efter något eller någon som kan ge henne ett värde på tillvaron och gömmer sig bakom ett stort påklistrat leende (i en scen säger hon ”Do you see this smile?” “I´m dead inside” vilket är träffande för både rollen och serien i sin helhet).

Trots bara fyra timmars speltid hinner kvartetten bli vänner som jag både lär känna och kan sympatisera med, det om något är väl en konst. Sista avsnittet bådar gott för framtiden, för ja det blir en andra säsong… vi ses snart igen Michelle, Brett, Tina och Alex!