Pride 2014

Året är 1984 och en nationell strejk bland gruvarbetare pågår i Storbritannien. Landets ledning med premiärminister Margaret Thatcher i spetsen vill krossa fackets inflytande till vilken pris som helst och sanktionerar bland annat minskat stöd för de drabbade familjerna, vilka är de som till sist får betala genom svält och annan nöd.

I London får gayaktivisten Mark Ashton nog av orättvisorna som dagligen visas upp i TV och press. Tillsammans med några vänner bildar han organisationen LGSM (Lesbians and Gays Support the Miners) och börjar på Pride-paraden samma år att samla in pengar till nödställda i en liten by i Wales. Den lätt färgstarka gruppen blir som tack inbjudna till samhället och tackar så klart ja. Men väl på plats uppstår en inte helt oväntad kulturkrock.

Det är onekligen en härlig och karismatisk bunt karaktärer vi möter och får lära känna. Dessa fantastiska individer spelas av en minst lika fullkomlig skara brittiska skådespelare med namn som Bill Nighy, Imelda Staunton och Dominic West i rollistan. Nighy spelar den timide farbrodern Cliff med verkligen fullständigt vibrerande närvaro, medan Staunton är den mer högljudde Hefina, samtidigt som West bland annat leder en discodans som jag sent ska glömma. Också det relativt nya ansiktet Ben Schnetzer (från bland annat ”The Riot Club”) är mycket trovärdig som den entusiastiske Mark Ashton som på charmigt och skönt energiskt sätt driver både sin organisation men också berättelsen vidare. Alla skådespelare utan undantag är faktiskt fullständigt övertygande och även om det minst sagt finns ett antal personligheter att hålla reda på så har de alla sin självklara plats i det berättade.

Det välskrivna manuset, med många roliga repliker som hela tiden träffar rätt, är baserat på verkliga händelser och existerande personer, vilket absolut inte gör historien sämre. Små sidointriger och olika personers öden presenteras precist och så där lagom knapphändigt för att passa helt naturligt in i helheten, men utan att någonsin ta över från vad filmen huvudsakligen handlar om.

”Pride” är en dramakomedi om solidaritet och tolerans. Den handlar om att vara sig själv men samtidigt medmänsklig och känna empati med andra genom att se förbi olikheter och istället fokusera på det som förenar. Allt är dessutom skildrat så där brittiskt ofjäskigt (i brist på bättre beskrivande adjektiv) och blir aldrig smörigt eller sentimentalt, utan bara härligt, rakt av. Tiden bokstavligen rinner i väg, så där som den gör när man har väldigt roligt. Och roligt har jag! Jag skrattar högt, jag skrattar lågt, skrattar sedan lite till och däremellan gråter jag en skvätt. Filmen berör på många plan och när jag lämnar salongen är det som att jag fått världens varmaste kram och samtidigt de vänaste visdomsorden viskade i mitt öra. 

Detta är en av årets absolut bästa och underbaraste filmer med lika vackert som enkelt budskap; Räck fram din hand och hjälp den som behöver det! Och du, när du gjort just det, gå sedan på bio och se ”Pride”.