Vivarium 2019

Gemma och Tom är ett ungt par som är i färd med att leta nytt boende. De följer något motvilligt med en underlig mäklare, Martin, till en nybyggd förortsidyll. Där ska de titta på ett mintgrönt hus i raden av en himla många andra, exakt likadana. Väl inne i det perfekt inredda huset, försvinner mäklaren spårlöst och paret lämnas ensamma. De hoppar in i sin bil och börjar köra hemåt, men hittar inte ut. Efter att ha kört runt, runt i området hela dagen tar bensinen slut och de tvingas återvända till huset för att sova där. Nästa dag anländer två lådor. I den ena ligger en nyfödd bebis och familjen är således komplett.

 

”Vivarium” är en smart förortsmardröm regisserad av irländaren Lorcan Finnegan. Den är verkligen helt absurd, men också oerhört underhållande. Inte ett ögonblick är tråkigt, och jag gillar åkturen jag bjuds på, även om farten mojnar efter ett tag och att en hel del frågetecken aldrig slätas ut.

 

Imogen Poots är riktigt bra som Gemma, förskolepedagogen som drömmer om egna barn, men får uppleva det absolut värsta ett moderskap har att erbjuda. Jesse Eisenhower funkar i sin roll, men har egentligen inte så mkt att göra, och känns ibland rätt malplacerad. I övrigt finns alltså knappt andra karaktärer. Eller det skulle vara deras ”barn” då. Som växer i en obehagligt rasande fart och spelas av flera olika skådespelare.

 

Detta är en modern sci-fi thriller som utspelas någonstans i utkanten av twilight zone, inte helt olikt vissa av avsnitten i ”Black Mirror”. Manuset bygger på en kul och spännande idé men bär inte riktigt hela vägen. Någonstans i mitten stakar den sig och det blir körning på tomgång ett tag. Sedan gasar filmen igen och mot slutet är det åter fantastiskt fartfyllt och kusligt fängslande. Dialogen är ofta fåordigt fyndig och den hemska situationen upplevs komisk, mest för att den verkligen är så gastkramande. Detta är en variant av en mycket mörkare ”Måndag hela veckan”, fast utan att något bra kommer ur det.

 

Mardrömsspiralen är utan ände och jag får ångest av att se den snurra. Ändå kittlar det gott på något sätt. Filmen är dock onödigt utdragen och hade platsat bättre i tv-serieformatet, men det är samtidigt en grymt spännande upplevelse som jag är glad för att ha fått se på stor duk.

 

”Vivarium” visar upp en mycket obehaglig sida av både familj och föräldraskap. Den levererar en pigg kommentar, spetsad med syrlig kritik till den tvångsmässiga kärnfamiljens glansiga Instagramyta. Aldrig har jag mått så gott av tanken att vara ensamstående med mina barn i en stökig lägenhet i stan, som efter detta.