The Kitchen 2019

Året är 1978, och fruarna till tre irländska maffiamedlemmar står helt plötsligt utan inkomst när deras män hamnar i finkan. Maffian som lovat att se efter dem medan männen sitter inne kör iväg dem, och nu blir det upp till dem själva att försörja sig själva och sina familjer. Det råder stor arbetslöshet och fruarna har, som de flesta andra kvinnor på den tiden, varken arbetslivserfarenhet eller yrkesutbildning. Den enda värld de känner till är maffiavärlden som kräver butikerna i området på pengar för ”beskydd”...

Fruarna spelas av Melissa McCarthy, Tiffany Haddish och Elisabeth Moss. Vad jag tycker om med rollbesättningen är att vi får se dessa skådisar ur lite annorlunda perspektiv mot vad de normalt får spela. Särskilt McCarthy som ofta får spela tjockisen som rapar och pruttar i komedier, fram till den fina rolltolkningen i ”Can You Ever Forgive Me” där hon fulades ner rejält, får här blir hjältinnan Kathy som fungerar som en sorts ledargestalt för fruarna. Även Haddish med sin bakgrund i komedier gör en annorlunda roll som den hårdnackade Ruby, och så även Moss blodtörstiga Claire.

Filmen har även lyckats fint med att återskapa de (ofta) sunkiga miljöerna i 70-talets New York. Titeln syftar på Hell's Kitchen-området där de irländska immigranterna bosatt sig, och kanske även de kök där männen tycker att kvinnorna hör hemma. Men fruarna är desperata och börjar själva tyrannisera butikerna i området för beskyddspengar. Upplägget är fantasieggande men genomförandet dessvärre inte särskilt trovärdigt alls.

”The Kitchen” är baserad på DC Comics tecknade serie från 1970-talet, och har omarbetats till filmmanus av Andrea Berloff, som gör sin regidebut med filmen. Möjligtvis skulle en mer erfaren regihand kunnat hitta en bättre balans, för någonting är ”off” med tonaliteten. Filmen är inte hårdkokt, sofistikerad eller realistisk nog för att nå upp till samma nivå som mästerverk inom gangstergenren typ ”Scarface”, den har inte djup nog för att kunna tävla med andra filmer om livsöden i 70-talets New York, och den har inte humorn som skulle kunna rättfärdiga de platta karaktärerna.

Jag tycker som sagt om idén om de annorlunda rollerna men de gör dessvärre inga minnesvärda intryck. Särskilt Moss gör ett osedvanligt ominnesvärt jobb med sin hunsade Claire, som visar sig ha en minst lika rå sida som sin misshandlande man Rob (Jeremy Bobb). Hon far fram som en sorts Bonnie och Clyde tillsammans med älskaren Gabriel (Domhnall Gleeson) men övergången är väldigt odramatisk. Vi förstår intellektuellt hur år av misshandel kan skapa mycket ilska och hämndbegär men ingenting av detta förmedlas känslomässigt av Moss annars så omfattande skådespelarregister.

Kathy och Rubys män spelas av Brian d'Arcy James och James Badge Dale, Bill Camp porträtterar den italienska maffiabossen Alfonso Coretti i Brooklyn, medan rapparen Common spelar den korrupta polisen Gary Silvers. Trots bristerna måste jag ändå säga att filmen håller min uppmärksamhet från början till slut. Kan man överse med avsaknaden av trovärdighet, vara okej med en dialog pepprad med svordomar, och öppen för allt frossande i skjutningar och likstyckningar så är filmen trots allt underhållande nog för att vara värt ett biobesök.