The Riot Club 2014

”The Riot Club” baserad på pjäsen ”Posh” av Laura Wade och handlar om en ökänd universitetsförening i Oxford i vilken bara tio av de rikaste, smartaste och snyggaste männen från varje årskull får ingå. (Föreningen i sig är inspirerad av den i verkligheten existerande och anrika The Bullingdon Club i vilken bland andra Storbritanniens premiärminister David Cameron har varit medlem i.)

Miles Richards (Max Irons) och Alistair Ryle (Sam Claflin), båda från välbärgade fina familjer, är två nya studenter som under sitt första år får chansen att tillhöra denna absoluta grädda. Medan Miles är mer jordnära, med till och med en helt vanlig flickvän utan stamtavla, är Alistair en stegrande sociopat som med största självklarhet intar sin plats i toppen. Under klubbens illa beryktade initieringsmiddag på en liten lokal pub utanför staden spårar det ur fullständigt varefter kvällen för vissa av de inblandade kommer att handla om en kamp på liv och död.

Jag brukar tycka om filmer som bygger på teatermanus och gillar också denna. Ofta är dock adaptionerna ganska tydligt märkta av sina förlagor och det tidigare begränsade utrymmet på teaterscenen, men så faktiskt inte alls här. Manuset är otroligt skickligt anpassat till film, så pass att jag till och med glömmer bort dess ursprung tills jag i eftertexterna blir påmind. Fotot är hela vägen riktigt bra och visar med självklarhet upp de många varierande omgivningarna. Även de mer instängda scenerna som den under middagen är mycket snyggt redigerade och fungerar utmärkt också i denna mer flexibla form.

Det är välspelat och fastän att jag genomgående kan sakna viss karaktärsutveckling, så är alla rollfigurer tillräckligt trovärdiga för historien och inte alls så karikatyriska som man kanske vid en första anblick kan tro och tycka. Den här typen av arroganta människor finns och jag tror egentligen inte man behöver gå så långt som till Oxford för att hitta priviligierade små rötägg med en övertro på sig själva och sin genetiska härkomst. När en av filmens guldgossar mot slutet, med några flaskor champagne under västen, påhejad av de andra ropar ut sin bottenlösa avsky mot fattiga människor är det lika hemskt som nästan komiskt. Fast när orden når ända in och man hör hatet och den obehagliga övertygelsen om sin egen betydelse och storhet, kommer jag plötsligt att tänka en liten mustaschprydd farbror som för inte alls så länge sedan med pondus och styrka rapade ur sig liknande floskler med extremt förödande konsekvenser. Och då fastnar skrattet i halsen.

Manuset till filmen är skrivet av Wade själv och är otroligt träffsäkert med många rappa dialoger. Överhuvudtaget finns ett flyt genom berättelsen och även om vissa bekymmer uppstår längs vägen så sker det aldrig på bekostnad av tempot. 


Det största problemet, vid sidan av något tunna karaktärer (det är trots allt väl svart och vitt över spelplanen), är att även om detta på sina håll är svidande kritik mot förtrycket som vissa priviligierade anser sig ha rätten att utöva mot andra, så blir kritiken i slutändan ganska urholkad. När frosseriet närmast konstnärligt urartar och ”kalaset” når sin hemska klimax sparas det inte på krutet. Vissa partier är onekligen smått underhållande, samtidigt som jag har svårt att ta det på fullaste allvar och känner mig mot slutet ganska oberörd för hur det egentligen därefter går. 

”The Riot Club” är en bra och intressant film som tyvärr trots välskrivet manus och en ensemble som både ser oförskämt bra ut och beter sig med största övertygelse minst likadant, inte berör nämnvärt. Men sevärd är den. Absolut.