En lysande jul 2006
Synopsis
Info
Undvik till varje pris
Buddy Hall är 30 cm lång, gift med en före detta porrstjärna och har två Barbiedockor till döttrar – blåsta hela högen, givetvis, de är ju blonda. Tvärs över gatan bor Steve Finch, träbock i polotröja med en ständigt matlagande fru, en sur tonårsdotter och en 10-årig son som lider av ålderskris. Steve håller fast vid sina jultraditioner, vilket bland annat innebär att planera den omtyckta Vinterfesten, och alltid fixa den mest utsökta granen. Han är, tack vare sin planeringsförmåga och känsla för perfektion, något av det lilla samhällets okrönte julkonung. Det vet inte nyinflyttade Buddy, som söker efter ett meningsfullt projekt att sätta klorna i. Han har bytt både stad och jobb ett flertal gånger då han så lätt tröttnar på sin sysselsättning, men nu när julen står bakom hörnet får han en lysande idé – han ska pryda sitt hus med världens största julbelysning, så att det syns från rymden. Ljusslingor, lampor i alla färger, neonskyltar och logiskt nog en kamel lagras ovanpå och utanför hans hus i allt större mängder. Allt medan stadsfolkets fascination, och grannen Steves irritation, bara växer.
Ok, jag är ingen sån där cyniker som hatar allt vad julfilm heter. Visst är de gulliga, överdrivna och nästan äckligt sockersöta. Men jag bryr mig inte om att snön alltid faller lagom till julafton, att granarna är tre meter höga och aldrig barrar, att inga klappar innehåller trista strumpor. Det är oftast en utopisk bild av den perfekta julen som säljs på oss, men jag köper den gärna. Det kanske är barnet inom mig som vaknar till såhär i december – jag gillar julen, och därmed även julfilmer.
Nu när det är sagt, kan vi koncentrera oss på varför ”En lysande jul” är årets fetaste katastrof till film. Jag trodde att en komedi krävde viss humor för att få kallas komedi. Jag trodde att Matthew Broderick nånstans kunde agera, eftersom en del envisas med att ge honom roller. Jag trodde att John Whitesell skulle förbjudas regiarbete för all framtid efter ”Big Momma’s House 2”. Så fel man kan ha.
Jag har sett dåliga filmer i mina dar, men ”En lysande jul” är en av de där som tar priset. Ett sällsynt exempel på en film där inget alls fungerar som det ska. Det ”Ett päron till farsa”-inspirerade manuset är förutsägbart till 100 procent: där det finns en dyrbar vas, en bensindunk eller hästskit i närheten, är det inte frågan om vad som kommer att hända, utan när. Skådespelarna gör sitt sämsta. Karaktärerna har sina egendomliga drag, som saknar mening då de aldrig utnyttjas i något försök till roliga scener – exempelvis, stadens sheriff är transvestit men varför vi egentligen delges den informationen är oklart. Bristen på fungerande humor är egentligen filmens största nackdel: ”En lysande jul” är enbart ett hopkok av mer eller mindre pinsamma händelser, ofta utan koppling till grundhistorien. Och under slutscenen, när lamporna på huset slocknar och alla drar fram sina mobiltelefoner och brister ut i en gemensam julballad, vill jag bara vomitera över närmsta granne. Ett mer olidligt sätt att komma i julstämning på, kan bara inte finnas.
Julen sägs vara en tid av mirakel, men det största miraklet av dem alla är hur ”En lysande jul” överhuvudtaget fick gå upp på biograferna. Jag funderar på att packa ner adventsstaken igen för att så lite som möjligt påminnas om eländet. Undvik den här filmen till varje pris!