Palo Alto 2013

De flesta försök att skildra tonåringars svajiga känslor på film brukar ofta bli rätt pajiga och resultera i meningslösa high school-komedier. Bland de minnesvärda sållar sig främst ”Ung rebell”, ”Sista natten med gänget”, ”Breakfast Club” och ”Fucking Åmål” där regissörerna hade en öppen kärlek och förståelse för ungdomen och lyckades kombinera kommersiella element med tyngre symbolik.

Regidebuterande Gia Coppola (Francis barnbarn) går lite i en annan riktning. Det är svart, tungt och nästan deprimerande. Nästan som en lågmäld high school-variant av ”Rules of Attraction” (stilen är inte helt olik Bret Easton Ellis) eller en snällare ”Kids”. Karaktärerna kämpar med både sina egna och varandras problem, kärlek är fienden och vuxna distraktioner i bakgrunden.

Filmen bygger på en novellsamling av ingen annan än James Franco (som spelar en biroll som gympalärare) och följer fyra tonåringar i Los Angeles. Den känsliga April (Emma Roberts), uppmärksamhetstörstande Emily (Zoe Levin) samt bråkstakarna Teddy (Jack Kilmer) och Fred (Nat Wolff) är alla olika personligheter som lider av sin osäkerhet att ställas inför en skrämmande vuxenvärld där både stora beslut, ansvar och oskulder ska tas.

Coppolas regi (hon har även skrivit manus) i kombination med Francos texter är en förvånansvärt välfungerande kombination. Coppolas brås mer på faster Sofia än farfar Francis med sin lugna, tysta, subtila stil. Hon säger nästan mer med vad som inte visas i bild – det vi vet har skett eller kommer att ske, de förtryckta känslorna, konsekvenserna av tafatta handlingar. Det är en film som kräver tålamod och engagemang av sin tittare.

Första intrycket kan vara att det är en tom, meningslös film som handlar om ingenting. Det går långsamt, lite händer. Men när man väl smält den – och det kan ta ett tag – så blir det uppenbart att det är filmens poäng. Den meningslösa vardagen i amerikanska, uttråkade, förvirrade tonåringars liv där de frustrerat trampar vatten i sina försök att nå ut och göra sig hörda och sedda.

Samtidigt är det ett otroligt snyggt hantverk där bilder och musik är i perfekt harmoni. Det är läckert på samma nivå som påkostade reklamfilmer/musikvideos, nästan så att den envist okonventionella stilen tar över. Men lyckligtvis finns en tanke bakom den stilsäkra uppvisningen. Bakom den polerade ytan döljer sig både tomma, falska relationer och de äkta känslorna som överskuggas av högljudda fester, fumligt sex och barnsliga upptåg.

Filmen lyfts även påtagligt av sina unga, begåvade skådespelare. Roberts (numer en veteran) bevisar ännu en gång att hon knappast behöver leva på faster Julias efternamn. Levin (”The Way, Way Back”) porträtterar med stor finkänslighet en flicka som använder fel metoder för att bli sedd. Kilmer (son till Val, som spelar Roberts styvpappa) gör en lovande debut. Men det är främst Wolff (som redan gjort avtryck i ”Admission” och ”Förr eller senare exploderar jag”) som imponerar – han lyckas göra den vilda, bångstyrige Fred till en missförstådd människa som man trots hans brister faktiskt bryr sig om.

Det är definitivt en film för vissa smaker. Liksom andra svårsmälta indiefilmer av dess typ så är det en uppenbar vattendelare där fans och motståndare lär kunna debattera i oändlighet om kvalitén. Men det går inte att förneka att det är en unik, annorlunda film som är svår att avfärda som pretentiöst trams. Snyggt, välspelat och eggande. Ännu en Coppola har gjort entré i filmens värld och är här för att stanna.