Girlhood 2014
Synopsis
Marieme bor i en parisisk förort. Hon måste ta hand om sina småsyskon, hjälpa mamma på jobbet och kontrolleras av sin storebror. I skolan ligger hon efter. När hon träffar Lady, Adiatou och Fily föds tanken på frigörelse. Hon skaffar sig en ny stil, byter namn och hoppar av plugget för att bli en i gänget.
Medverkande
Info
Originaltitel
Bande de filles
Biopremiär
28 november 2014
DVD-premiär
23 mars 2015
Språk
Franska
Land
Frankrike
Distributör
Folkets Bio
Åldersgräns
15 år
Längd
Vacker och stark uppväxtskildring
Mycket gripande men samtidigt uppmuntrande film om ungdom, identitet och klasstillhörighet. Regissören och manusförfattaren Celine Sciamma är verkligen helhjärtad investerad i det hon berättar, vilket smittar av sig och jag kan inte annat än att bli lika engagerad själv i det jag ser.
Marieme är 15 år och bor med sin frånvarande mamma, despot till bror och två yngre systrar i utkanten av Paris. Ett möte med tre andra tjejer i grannskapet förändrar hennes liv och tillsammans lyckas de åtminstone för stunden förtränga hopplösheten som ständigt hotar att ta över.
”Girlhood” är en uppväxtskildring med faktiskt något så ovanligt som en ung mörkhyad tjej från förorten i centrum. Filmen är uppdelad i fyra episoder i vilka vi får lära känna Marieme och ta del av hennes vardag i olika stadier av livet. Det här är en film om att som ung söka efter sig själv och sitt eget sammanhang i en tid då andra vill sätta etikett på dig och dina handlingar. Det handlar om att våga lita till det som är du och att säga ifrån när gränser utmanas, men också att ha mod att tänja på de egna.
Sciamma är enormt skicklig på att locka fram ett naturligt och äkta agerande från sina unga skådespelare. Dessa fantastiska tjejer med en fenomenal Karidja Touré i täten som Marieme är på ett absolut självklart sätt sina karaktärer och det känns stundvis som att titta på en dokumentärfilm. Kroppsspråk, blickar och repliker, allt är otroligt trovärdigt och så på riktigt, som taget direkt ur verkligheten. Detta naturliga bryts sedan på ett mycket spännande sätt av med en helt underbar scen i vilken de unga tjejerna dansar och rakt in i kameran mimar till Rihannas ”Diamonds”. Som en upplyftande och inspirerande musikvideo mitt i allt det andra lyser uppträdandet upp en redan strålande berättelse med de inget mindre än minst lika briljanta stjärnorna.
Fotot är fantastiskt hela vägen med kameran ofta nära, vilket ger en intim men aldrig inkräktande inblick i det som berättas. Ett bra flyt och högt tempo genom filmen gör att man som publik lätt glider med i historien.
”Girlhood” är en makalös upplevelse och det är faktiskt otroligt uppfriskande (vilket egentligen är rätt knäppt med tanke på att det faktiskt är 2014) att få se dessa unga, vilsna tjejer och deras gemenskap i fokus. Filmiska skildringar av det här slaget brukar vara vigda åt män eller killar, så pass att ”Girlhood” vid en första anblick känns nästan bekant, som att man sett det hela förut. Och det har man ju i vissa avseenden, fast då med just grabbar i huvudrollerna. Jag vet inte när sist, om ens någonsin, jag såg ett gäng förortstjejer få denna självklara plats i rampljuset, helt och hållet på deras egna villkor dessutom. Och jag måste säga att jag så hoppas få se det snart igen.
”Girlhood” är ett ömt och väldigt intimt porträtt om en ung kvinnas väg mot vuxenlivet. Men samtidigt är det en film om hur det är att växa upp som förtryckt och diskrimenad förortstjej i ett samhälle som på alla plan genomsyras av klass och patriarkala orättvisor. Filmen behandlar ojämlikhet och sociala missförhållanden på ett mycket distinkt, lättbegripligt men aldrig moraliserande sätt. Och även om detta är en historia om unga tjejer lite vid sidan av, så handlar den egentligen om oss alla. Vi är många som söker trygghet i större sällskap och relationer, i befattningar, pengar och andras åsikter om oss. Men någonstans måste vi förr eller senare, liksom filmens Marieme, försöka finna styrkan och modet i oss själva.
”Girlhood” är en uppväxtskildring med faktiskt något så ovanligt som en ung mörkhyad tjej från förorten i centrum. Filmen är uppdelad i fyra episoder i vilka vi får lära känna Marieme och ta del av hennes vardag i olika stadier av livet. Det här är en film om att som ung söka efter sig själv och sitt eget sammanhang i en tid då andra vill sätta etikett på dig och dina handlingar. Det handlar om att våga lita till det som är du och att säga ifrån när gränser utmanas, men också att ha mod att tänja på de egna.
Sciamma är enormt skicklig på att locka fram ett naturligt och äkta agerande från sina unga skådespelare. Dessa fantastiska tjejer med en fenomenal Karidja Touré i täten som Marieme är på ett absolut självklart sätt sina karaktärer och det känns stundvis som att titta på en dokumentärfilm. Kroppsspråk, blickar och repliker, allt är otroligt trovärdigt och så på riktigt, som taget direkt ur verkligheten. Detta naturliga bryts sedan på ett mycket spännande sätt av med en helt underbar scen i vilken de unga tjejerna dansar och rakt in i kameran mimar till Rihannas ”Diamonds”. Som en upplyftande och inspirerande musikvideo mitt i allt det andra lyser uppträdandet upp en redan strålande berättelse med de inget mindre än minst lika briljanta stjärnorna.
Fotot är fantastiskt hela vägen med kameran ofta nära, vilket ger en intim men aldrig inkräktande inblick i det som berättas. Ett bra flyt och högt tempo genom filmen gör att man som publik lätt glider med i historien.
”Girlhood” är en makalös upplevelse och det är faktiskt otroligt uppfriskande (vilket egentligen är rätt knäppt med tanke på att det faktiskt är 2014) att få se dessa unga, vilsna tjejer och deras gemenskap i fokus. Filmiska skildringar av det här slaget brukar vara vigda åt män eller killar, så pass att ”Girlhood” vid en första anblick känns nästan bekant, som att man sett det hela förut. Och det har man ju i vissa avseenden, fast då med just grabbar i huvudrollerna. Jag vet inte när sist, om ens någonsin, jag såg ett gäng förortstjejer få denna självklara plats i rampljuset, helt och hållet på deras egna villkor dessutom. Och jag måste säga att jag så hoppas få se det snart igen.
”Girlhood” är ett ömt och väldigt intimt porträtt om en ung kvinnas väg mot vuxenlivet. Men samtidigt är det en film om hur det är att växa upp som förtryckt och diskrimenad förortstjej i ett samhälle som på alla plan genomsyras av klass och patriarkala orättvisor. Filmen behandlar ojämlikhet och sociala missförhållanden på ett mycket distinkt, lättbegripligt men aldrig moraliserande sätt. Och även om detta är en historia om unga tjejer lite vid sidan av, så handlar den egentligen om oss alla. Vi är många som söker trygghet i större sällskap och relationer, i befattningar, pengar och andras åsikter om oss. Men någonstans måste vi förr eller senare, liksom filmens Marieme, försöka finna styrkan och modet i oss själva.
| 6 november 2014 18:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
Allt finns där. Historien, de intressanta karaktärerna, den helt svarta casten, kamerarbetet, musiken - my god Rihanna - och spelet. Ändå tar sig inte filmen hela vägen i min värld. Jag tror att det beror på att jag saknar smutsighet i karaktärerna. Som att regissören har för mycket respekt för ämnet. Nu stannar hela filmen som en perfekt ide, men som inte riktigt börjar leva i sitt hela mänskliga motsägelsefulla känsloregister. Jag hade velat se mer desperation, mer känslor, mer liv. Det är dessa qvinns värda!
16-åriga Marieme lever i betongen och är instängd och oförlöst, tar hand om familjen medan livet sipprar bort mellan höghusen. Då träffar hon Lady och hennes band of gurlz med läderjackor och fuck the world-attityd. Hon förvandlas till Vic som betyder Victory som betyder seger. Utblomningen är igång och de drar runt i centa, snattar och för ett jävla liv. Kvinnoganget som kliver in i rebellrollen. Mycket välkommet då, som en enig kritikerkår påpekat, det är något som enbart varit förbehållet män.
Karidja Touré är fantastisk i sitt återhållna men totalt närvarande spel. Hela filmen är som en fristad för dessa unga Bande de filles, där de får vara och leva i sitt eget rum på sina egna villkor - klimax i den vid det här laget legendariska Daimond-scenen på hotellrummet.
Filmen får helt klart en fyra, men tyvärr en svag sådan. Jag hade gärna sett mer skevhet, mer konflikt och mer laddning mellan vännerna. Varför måste de vara så gulligt och fint när det handlar om kvinnors vänskap? Om man ska driva tankegången hela vägen när det gäller att kvinnor, och synnerhet svarta kvinnor, ska få erövra det spelrum som män har så tycker jag att det är extremt viktigt att kvinnor ska få vara osympatiska - och samtidigt intressanta. Alltså, enigmatiska antihjältar, som istället för att avfärdas som hysterikor eller kärringar, ses som intressanta pga komplexitet. Hade Céline Sciamma tryckt in lite mer svärta mellan girlsen och inte gjort dem så vackra fina snygga förortsrebeller hade jag jublat hela vägen från biografen.